Recension: Westworld, säsong 2

Det var en varm marsdag i Austin, Texas, under SXSW 2016, som vi första gången (av självaste JJ Abrams) hörde talas om Westworld. Det lilla klippet vi fick se av den då ännu så länge ofärdiga serien byggde upp skyhöga förväntningar – förväntningar som faktiskt överträffades när säsong 1 släpptes. Vi utsåg välförtjänt Westworld till ”Årets bästa TV-serie 2016-2017”.

Kombinationen av en innovativt och banbrytande handling, mästerligt foto och klippning, ett visuellt festfyrverkeri, djup dialog, enorm budget för scenografi och kostymer samt skådespelare av högsta klass var en fullträff. Med andra ord: mycket att leva upp till – men den så svåra andra säsongen är ingen besvikelse!

Lekstuga för eliten

I korta ordalag kan de rikaste av de rika vältra sig i en överdådigt lyxig och realistisk ”nöjespark” där allt utspelas i vilda västern och där samtliga värdar är androider/robotar – konstgjorda människor som är så naturtrogna att det är omöjligt att se skillnad på dem och riktiga människor.

I parken kan man leva ut sina innersta men också mörkaste och mest extrema lustar, till exempel ha sex med ett helt gäng värdar och sedan skjuta dem i småbitar efteråt – just for the fun of it! Och gästerna kan inte bli skadade. Dagen därpå är värdarna reparerade och deras hjärnor nollställda, redo för en ny dags ”förlustelser”.

Det rasar en maktkamp mellan ledningen, den starka grundaren Dr. Robert Ford (Anthony Hopkins) och styrelsen, dels om parkens utveckling och framtid, men inte minst om förhållandet till och användningen av värdarna. Dessutom är Fords (som slutade säsong 1 med en kula genom huvudet) eventuella andra motiv och planer för parkens framtid höljda i dunkel.

https://www.youtube.com/watch?v=qUmfriZoMw0

Vad är verkligt?

I en tid när Elon Musk och (nyss avlidne) Stephen Hawking varnar för att artificiell intelligens kan innebära slutet för mänskligheten dyker Westworld upp som ett tungt inslag i debatten.

Den första säsongen bjöd på många djupa diskussioner mellan värdar och skapare, och hade filosofiska undertoner om vad som egentligen definierar en verklig människa. Ett tema som bland annat har varit i fokus A.I., Prometheus och nu senast i Blade Runner 2049.

Westworld bygger på en roman av Michael Crichton (som också har skrivit Jurassic Park) och vi får bevittna, vilket så ofta är fallet, att tekniken inte alltid fungerar som den ska, samt att alla försök att manipulera naturen kan ge oanade konsekvenser.

Någonting går fruktansvärt fel och flera av värdarna, ledda av den ambitiösa Maeve (Thandie Newton), vaknade gradvis upp och börjar förverkliga sig själva. De börjar ställa sig den stora frågan: Vad verkligt, vad är en dröm och vad är egentligen det som definierar en människa? När Maeve inser vad hon – och alla de andra värdarna – är för något hamnar hon nästan i ett chocktillstånd – innan hon bestämmer sig för att bryta sig loss från mönstret hennes skapare har gjort åt henne.

 

Barnen dödar sina skapare

Ett av våra, ofta återkommande, klagomål på serier är att de saknar en förmåga att förnya sig, så att man nästan tittar på samma säsong (med lite annorlunda handling) om och om igen. Westworld går definitivt inte i den fällan. Handlingen, historien och karaktärerna utvecklas radikalt i säsong 2.

Eftersom skaparna har tappat kontrollen över robotarna kan nästan vad som helst hända. Säsong 2 har också den tvetydiga taglinjen ”Chaos takes control”. Den första säsongen kulminerade i ett regelrätt blodbad och det blodbadet fortsätter, och eskalerar, när andra säsongen tar vid.

Säsong 2 är både mörkare, dystrare och mer actionfylld, men samtidigt försvinner lite av djupet och den djupa dialogen som präglade säsong 1.

 

Komplex handling

I den första säsongen tog det lite tid att inse vad det faktisk var vi bevittnade, vad som var dröm och vad som var på riktigt, vem som var robot – och framför allt, vilken tidslinje vi följde. I det här avseendet är den andra säsongen minst lika komplex.

När värdarna blir mer självmedvetna utspelas ett mångfasetterat handlingsmönster med olika bihistorier, i olika parker – och fortfarande följer vi olika tidslinjer. I Westworld blir man, gudskelov, inte tvångsmatad med handlingen.

Karaktärsutveckling är också komplex. Inte minst är Dolores (Evan Rachel-Wood) förvandling slående. Hon var en rakt igenom söt och snäll bonddotter som inte kunde göra en fluga förnär men befann sig samtidigt i en uppvakningsprocess. Nu är hennes ögon vidöppna och hon slår tillbaka mot sina cyniska skapare. Rachel-Wood lyckas på ett föredömligt sätt porträttera den här komplexa personen och hennes radikala personlighetsutveckling.

Dolores försöker övertyga den något enkle och godtrogne Teddy (James Marsden) om att de befinner sig i en fiktiv värld, och är till hälften människa och hälften maskin – vi kan lova att han får ett bryskt uppvaknande och en riktig aha-upplevelse!

 

Vidgar vyerna

Utan att avslöja för mycket kan vi berätta att parken innehåller mer än bara en vilda västern-del. Den tuffa nykomlingen Grace (Katja Herbers) är en handlingskraftig kvinna som hamnar mitt i parkens kaos, i kolonialtidens Indien. Det visar sig att hon också har ett förhållande till en annan central person i serien. Hennes karaktär har vi stora förhoppningar på.

Har man sett trailern så anar man också ett visst asiatisk inslag i denna fascinerande värld …

På grund av all action i början av den andra säsongen försvinner tyvärr mycket av de lågmälda, filosofiska djupdykningarna, framför allt saknar vi fascinerande samtalen mellan värdar och skapare om vad som är verkligt och hur de uppfattar verkligheten.

Trots detta är Westworld fortfarande ett karaktärsdrivet drama, med fascinerande personer som har en komplex historia och ett förflutet som engagerar. Dolores var en oerhört intressant person i den första säsongen, nu har hon vuxit till leading lady och har seriens mest fascinerande roll. Fullt i klass med våra främsta actionhjältinnor. I Westworld konkurrerar hon mot självaste Ed Harris, The Man in Black, som var tuff i första vändan men som nu har lagt in en extra växel. En ytterst mångbottnad karaktär, vars personlighet och förflutna gradvis skalas av. En fröjd att titta på.

 

Bland det bästa du kan se på TV nu!

Westworld är fortfarande en fantastisk serie, och en underbar fusion av science fiction, action och mänskligt drama. Det ser ut som om den har kostat lika mycket som ett mindre lands BNP, HBO har inte snålat in på något, och den har ett manus och skådespelare av allra högsta toppklass.

Lite för mycket actionfokus i första halvan av andra säsongen, en del av mystiken från första säsongen har försvunnit, det gör att maxbetyget ryker. Men det går nästan inte att få bättre, och häftigare underhållning i dag. Westworld lyckas fortfarande överraska. 5 superstabila stjärnor!

Recensionen bygger på de 5 första (av 10) avsnitten. HBO har en mycket tillfredsställande bild- och ljudkvalitet. Andra säsongen av Westworld går att strömma från och med 23 april, med ett nytt avsnitt varje vecka.