Recension: Krampus

Hur det kommer sig att Universal väljer att släppa en julefilm i april, kan man verkligen fråga sig. Men eftersom den inte fick biopremiär i Sverige förra julen (”Krampus” är mest känd i tyskspråkiga länder) så skulle det väl ta för lång tid att vänta till nästa jul.

I en märklig blandning av National Lampoons Christmas Vacation, Chucky, Poltergeist, Gremlins och Polarexpressen, följer vi den arketypiska amerikanska familjen Engel när de ska fira en (påfrestande) jul med storfamiljen. Det perfekta julhemmet invaderas av den lika arketypiska white trash-morbrorn och -mostern med sina tjocka och påfrestande barn. Yngste sonen i huset, Max, tror fortfarande på tomten men får så småningom nog av sina avskyvärda släktingar, varpå han river sönder brevet till jultomten och önskar släkten dit pepparn växer. Då väcks Krampus vrede.

Krampus är uppenbarligen tomtens onda ”skugga” och har nu bestämt sig för att ge familjen Engel en ordentlig läxa. Utomhus rasar tidernas värsta snöstorm och inomhus väcks elaka leksaker till liv och barnen blir uppätna ett efter ett.

Filmen går en mycket svår balansgång mellan enkel komedi och rysare, och känns mest kaotisk. Med det sagt så är den bitvis en underhållande och annorlunda anti-julfilm – fast någon ny jultradition i de skandinaviska hemmen blir den nog aldrig. 3 stjärnor.
Blu-ray-skivan har ett mycket läckert surroundspår och en i stort sett mycket bra bildkvalitet, fast med ett par artefakter i riktigt mörka scener. Det omfattande bonusmaterialet innehåller bland annat kommentatorsspår, bakomfilm, alternativt slut och intervjuer.