Recension: Hitman: Agent 47

Det här försöket att göra en ny film som bygger på den framgångsrika Hitman-spelserien har en någorlunda anständig utgångspunkt. En genetiskt förbättrad lönnmördare (Rupert Friend) med superkrafter och en lika intelligent ung kvinna (Hannah Ware) får nys om en ondskefull organisation som försöker skapa en armé av mördare som inte går att stoppa.

Skjutaspelet Hitman har varit en fenomenal framgång, det har getts ut åtta spel under perioden 2000–2015 som sammanlagt har sålts i mer än tio miljoner exemplar. Det är siffror som kan locka vilken filmproducent som helst. Det första försöket kom 2007 (Hitman) och nu kommer alltså en ny vända. Hitman: Agent 47 är en trist föreställning med samma eftersmak som en återvunnen fryspizza. Trots en del sevärda actionscener är detta både tråkig och platt underhållning. Filmen består av en serie klyschiga scener med dåliga skådespelare och hopplös dialog, svag regi och sölig dramaturgi. Efter 96 minuters speltid är det en lättnad att allt är över och man slipper titta mer på Rupert Friends uttryckslösa ansikte. Två stjärnor.

Föga överraskande är Blu-ray-utgåvan mycket bättre än själva filmen. Det finns en hel del extramaterial och rent tekniskt är allt oerhört tillfredsställande. Bilden är nästan perfekt och ljudspåret (DTS 7.1) felfritt.