Recension: Annihilation

Annihilation är ingen lättsmält film, och den passar inte heller som slapp popcornunderhållning en fredagskväll. Men både under tiden du tittar på filmen och efteråt kommer handlingen och den intrikata historia garanterat att snurra runt i ditt huvud.

Stram förlösning – utanför biosalongen

Garland har tidigare imponerat på oss med den fantastiska Ex Machina. Det var också en film som i allra högsta grad ifrågasatte mänsklighetens existens och framtid, och vad det innebär att vara mänsklig.

Ex Machina fokuserade på artificiell intelligens men i Annihilation (”förintelse”) tar Garland (som även ligger bakom manus, som bygger på en roman av Jeff VanderMeer) sig an oförklarliga rymdvarelser som anländer till jorden.

Filmen är producerad av Paramount men eftersom de uppenbarligen inte trodde särskilt mycket på en stor biopublik så valde de att ha Netflix som distributör i Europa. Synd och skam, är det säkert många som tycker – tvärtom, tycker vi! Fantastiskt att även ”smala” filmer kan nå en bred publik genom världens största film- och seriedistributör.

På det här sätter får vi tillgång till splitternya kvalitetsfilmer som vi kan ”blåsa upp” på storskärmen hemma i våra egna sköna vardagsrum. Och utan att vi måste lägga massa hundralappar på biobiljetter och ännu fler på dyr, ljummen popcorn. Om Neftlix fortsätter med sådana här filmer har de snart skaffat sig en stor och stabil prenumerantbas – och kommer att förändra den fossiliserade distributionen av film en gång för alla.

Jakten på det okända

Lena (Natalie Portman) är filmens protagonist. Hon är en före detta soldat som numera arbetar som universitetsbiolog, medan hennes man, Kane (Oscar Isaac), livnär sig som elitsoldat.

När filmen börjar har det gått ett år sedan Kane försvann, och Lena förtärs fortfarande av bottenlös sorg och förtvivlan. Men så, som från ingenstans, dyker Kane helt plötsligt upp igen, uppenbart omtumlad, förvirrad och med minnesförlust. Militären tar kommandot och förflyttar Lena till en hemlig bas. En bas som ligger i närheten av underlig sfär som har ätit sig in över ett stort område längs sydstatskusten. Bortsett från Kane har ingen av de soldater som skickats in i den utomjordiska sfären kommit tillbaka.

Som ett sista försök sätter militären ihop ett kvinnligt team som leds av dr Ventress (Jennifer Jason Leigh). Lena anmäler sig frivilligt i hopp om att kunna hitta ett svar, och ett botemedel för Kane. De fem kvinnorna har alla ett brokigt förflutet och inte mycket att förlora, men anar inte vad som möter dem bakom den outforskade och okända sfären.

Fruktan och hopplöshet

Förutom Lena och dr Ventress består gruppen av tuffa Anya (Gina Rodriguez), nervösa Josie (Tessa Thompson) och ”vår egen” Cass (Tuva Novotny). De är alla specialister inom sina områden och går in i sfären fullt medvetna om att chansen är minimal att de kommer ut igen med livet i behåll.

När de upptäcker nya livsformer och arter som har korsats med andra arter börjar det gå upp för dem vilka motståndare/krafter de står inför. Och när de hittar en videoinspelning från en tidigare militärexpedition blir de uppskakade och gruppen börjar splittras.

Fotot (Rob Hardy) är i en klass för sig när kameran svävar över det säregna landskapet, fångar ljuset på det vackraste sätt, eller helt enkelt står helt stilla och låter dramat sjunka in – vi sugs in i fascinerande landskap och fängslas, mentalt, av den utmanande handlingen.

Vem är vi? Vart är vi på väg?

Dan Brown (utan jämförelse i övrigt) har just kommit ut med sin senaste bok om Robert Langdon, ”Begynnelsen”. Det är en spännande roman som både försöker svara på varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Inuti sfären ställs de fem kvinnorna inför samma existentiella frågor, på samma gång som de måste möta det de fruktar mest.

Fruktan och rädslan för det okända, plus muterade monsterdjur, blandas djärvt med bländande vacker natur och bildsköna varelser. Natten är mörk och hotfull, medan dagsljuset präglas av tystnad, stillhet och förundran – allt inom en ram där tid och rum är ur balans, samtidigt som Lena har flashbacks från det förflutna med Kane, både de goda och de dåliga stunderna. Lena är definitivt ensemblens mest komplexa person och Portman gör en av sina bästa roller, hon bär nästan ensam filmen på sina späda axlar.

Det oförklarat oförklarliga

Annihilation ställer många existentiella frågor, och är modig nog att lämna de flesta av dem obesvarade. Som Lena säger: det är inte alls säkert att ”kraften” i sfären är här av en specifik, bestämd anledning. Mycket av det oförklarliga lämnas kvar i ett oförklarat limbo – precis som karaktären Lena gör. Svaren överlåts till stor del åt oss själva att finna.

Garland ger oss en mästerlig, bländande vacker och djupt oroande film, som du definitivt kommer att grunna på långt efter eftertexterna har slutat rulla. Den är inte helt felfri, en del scener hade kunnat klippas bort och vi hade gärna fått reda på mer om de andra kvinnornas bakgrund. Men vi tvekar inte att dela ut 5 stabila stjärnor. Med sådana här filmer kommer Netflix att garanterat att få ett nytt stabilt ben att stå på.

Filmen går att streama från Netflix. Bildkvaliteten är mycket bra, med ett litet minus i kanten för aningen livlösa färger. Ljudspåret lever däremot inte upp till förväntningarna. Speciellt i komplexa scener har dialogen en tendens att ”drunkna”.