Ett så kallat normalobjektiv med ungefär 40 graders horisontell bildvinkel motsvarar vad vårt öga ser och ger oftare samma intryck som våra ögon. Men inte alltid. Vår hjärna korrigerar perspektiven när vi ser dem direkt, men inte när vi ser dem i en bild. Och med kortare brännvidd, bredare bildvinkel, blir skillnaden ännu större.

Med ett vidvinkligt objektiv blir skillnaden mellan nära och fjärran objekt större än med ett normalvinkligt eller med ögat självt. Därför kan raka linjer i bilden se ut att vrida sig onaturligt mycket. Det har hänt i bilden med hus och berg.

Nytt perspektiv!
Bilden av husen vid berget är tagen med objektiv som ger 66 graders bildvinkel, motsvarande 27 mm småbildsbrännvidd. Bilden kan antingen beskrivas som dramatisk och spännande eller skev och konstig. Om man störs av skevheten går den enkelt att korrigera i bildprogrammen.

Lutande kanter och överdrivna perspektiv uppstår ofta, och mer ju vidvinkligare objektivet är.

I Photoshop Elements finns en funktion under bild i menyn, bild/omforma/perspektiv. Med den går det väldigt enkelt att räta upp väggarna på husen så de ser mer välbyggda ut. I princip trycker man ihop bilden i underkanten så att perspektivet blir mer rätvinkligt. Då blir dock en del av bildens underkant smalare så att bildytan blir tom i kanterna. Därför får man skära av bildens bredd så att hela bildytan bli fylld.

Funktionen förbättra/omforma/perspektiv kan enkelt räta upp vinklarna genom att bilden trycks ihop nedtill. Stödlinjer kan hjälpa till att få kanterna raka. Hoptryckningen gör dock att den delen av bilden blir tom i kanterna nedtill.

Ett alternativ kan vara att dra ut bildens överkant. Då försvinner i stället en del av innehållet i överkanten. Det gör den ju också vid beskärningen om man drar ut nedtill.

I båda fallen kan bilderna dessutom bli bredare eller smalare än i verkligheten. Mest kan det märkas på runda föremål som kan se avlånga ut när perspektivet är korrigerat. Lösningen blir då att ändra bildens bredd eller höjd.

De tomma delarna av bilden kan skäras bort med beskärningsverktyget. Bilden blir då smalare, men med mer naturligt perspektiv.

För de flesta motiv är en sådan breddning eller avsmalning inte särskilt störande, och bilden kan då få vara lite fel. Men envisas man med att vilja ha perfekt perspektiv så kan det uppstå ytterligare problem.

Slutresultatet efter perspektivjusteringen ter sig mer naturligt för ögat än det sneda vidvinkeloriginalet.

För att perspektivjusteringen ska fungera synbart väl så måste perspektivet vara korrekt förskjutet i rät vinkel. Om kameran är sned så blir resultatet aldrig riktigt bra med perspektivfunktionen. Bästa lösningen blir då förstås att hålla kameran rakt, eller att i stället använda bildbehandlingsprogrammets funktion bild/omforma/förvrängning. Ett helt annat exempel kan visa hur det går till.

Gör en tavla!
Om man vill fotografera av en tavla eller ett foto bakom glas och ram uppstår problem. Det är inte alltid som det går att ta bort glaset. Och glaset fungerar gärna som en spegel. Tar man utan blixt blir det lätt en spegelbild av fotografen och annat ovidkommande mitt i bilden. Och tar man med blixt så blixtrar hela bilden. Lösningen är att ta bilden från sidan, gärna med blixt. Om bilden tas utan blixt så finns det ofta kvar rätt mycket av spegeleffekten, men med blixt blir bilden så mycket ljusare än omgivningen att spegelstörningen blir mindre.

Med en rak och blixtrig bild och en sned och blixtfri bild går det att skapa en som är både rak och blixtfri. Båda bilderna öppnas och den sneda dras över till den raka och läggs som ett lager ovanför den.

Tar man bilden från sidan så syns alltså inte blixten. I stället blir bilden väldigt sned och skev. Lösningen finns i funktionen bild/omforma/förvrängning. Med den går det att dra ut sidorna så att bilden blir rätvinklig. Men ett problem kvarstår: Helst ska bilden också få rätt proportioner, men tar man den från sidan så blir den smalare eller bredare än i verkligheten.

En lösning på det är att också ta en bild rakt framifrån för att dokumentera bildens proportioner. Vid justeringen öppnar man sedan både den raka bilden och den sneda i bildprogrammet. På den raka bilden lägger man stödlinjer som markerar bildens format.

Med det övre, sneda lagret avmarkerat i lagermenyn till höger syns den undre, raka bilden.
Kanterna på tavlans ram i den markeras med stödlinjer som dras från arbetsfönstrets kanter. Linjalerna runt arbetsytan måste då visas, visa/linjaler i menyn.

Därefter drar man den sneda bilden och lägger den som ett lager ovanpå den räta. Stödlinjerna visar då vilka proportioner som den sneda bilden egentligen ska ha.

Med förvrängningsverktyget kan man sedan dra i bildens hörn och anpassa den så att den stämmer exakt med det raka originalet.

På lagret med den sneda bilden kan stödlinjerna visa tavlans rätta proportioner.

Men det finns nackdelar med den här lösningen. Eftersom motivet ses snett från kameran så kan det bli problem med skärpedjupet. Liten bländare med stort skärpedjup bör alltså användas. Dessutom blir belysningen ojämn eftersom blixtljuset kommer från sidan. Det kan behöva korrigeras, men både skärpedjup och belysningen brukar vara helt acceptabel utan vidare bearbetning. Bildens upplösning försämras också när storleken ändras, men det är knappast ett stort problem i dagens multimegapixelvärld.

Bilden kan ges rätt proportioner med funktionen förbättra/omforma/förvrängning. Man drar i markeringens hörn tills ramens kanter stämmer med stödlinjerna från den raka bilden.

En mer fototeknisk lösning på problemet med glastavlor är att använda polarisationsfilter som kan minska problemet med reflexer, men snedfoto med efterföljande bearbetning fungerar riktigt bra för det mesta.

Resultatet blir en bild med rätt proportioner och utan reflexer från blixten.

Denna typ av förvrängning kan också göras på bilder med mer naturliga perspektivförändringar när man exempelvis hållit kameran snett.

Kasta färgen!
Med rätt återgivna färger ger färgbilder oftast det mest tilltalande intrycket. Men ibland kan en svartvit bild säga mer än tusen färger. Och att göra om en färgbild till svartvit är enkelt. I Photoshop Elements heter det bild/läge/gråskala. Med den funktionen försvinner färgerna i bilden.

Färgbilder ser oftast väldigt naturliga ut, men svartvita bilder kan förmedla en del andra känslor och intryck.

Men vad betyder ”försvinner”? Färgbilden består bara av tre sammanlagda färger, så det går inte att bara ta bort färgerna; då skulle ingenting bli kvar. I omvandlingen till gråskala lägger programmet samman de tre färgerna, men den tar lite olika mängd från de olika färgkanalerna för att ge ett naturligt intryck. I praktiken är det mest information från den gröna färgkanalen, sedan lite mindre från den röda och minst från den blå.

Enklaste sättet att göra en färgbild svartvit är med funktionen bild/läge/gråskala. För optimalt resultat kan bildens nivåer behöva justeras efteråt.

Resultatet blir alltså en svartvit bild som ska motsvara vad man ungefär skulle fått från en svartvit film. Men någon teoretiskt exakt omvandling handlar det knappast om. Våra ögon ser ju aldrig svartvita bilder, så alla svartvita bilder är manipulerade eller tolkade på ett eller annat sätt.

Det går att få en mycket mer anpassad återgivning i den svartvita bilden med förbättra/konvertera till svartvitt. Där går det att välja hur de olika färgerna i bilden ska återges svartvitt.

På den svartvita filmtiden kunde man få olika karaktär på bilderna med olika filmer och genom att använda olika färgfilter vid fotograferingen.

Den möjligheten finns också vid den digitala fotograferingen, med skillnaden att det går att göra efter fotograferingen och att den ger mycket bättre kontroll över resultatet.

I Photoshop Elements, och andra program, kan man välja hur mycket information från varje kanal som ska komma med på bilden. Funktionen finns i menyn förbättra/konvertera till svartvitt, och där går det att välja hur mycket av varje färgkanal som ska synas i bilden.

Genom att låta de röda färgerna dominera blir himmel och grönska dramatiskt mörka.

Med stor andel från den gröna kanalen går det att ställa in bilden så den blir likadan som man får från bild/läge/gråskala. Skillnaden är främst att det går att finjustera bilden så att den blir exakt som man vill ha den. Och med mest grönt blir bilden ”naturlig” eller så som vi förväntar oss att en svartvit bild ska se ut.

Om de gröna färgerna får ge mest information kommer man nära resultatet från den fasta och automatiska omvandlingen. Bilden ser också mest ”naturlig” ut i detta läge.

Vill man ha mer speciella effekter går det till exempel att prioritera den blå kanalen i stället. Då blir de blå färgerna ljusare, som till exempel himeln och inte minst den blå färgen i den svenska flaggan. Så såg bilderna oftast ut för hundra år sedan när filmen hade hög känslighet för blått men låg för rött. Den svenska flaggan såg finsk ut, precis som i vår bild.

Med mest innehåll från rödkanalen blir den blå och gröna informationen mörk, och en bild med himmel och grönska kan bli dramatisk med mörk himmel och mörka träd.

Med blå som dominerande färg blir himlen och den blå färgen i svenska flaggan väldigt ljusa medan det gula blir mörkt. Ofta finns också mycket mer brus i bildens blå kanal, vilken märks tydligt i denna urgamla digitalbild från år 2000.

Det går alltså att skapa olika upplevelser från samma färgbild genom att omvandla den till olika svartvita versioner.

Inga blånande berg!
Bilder upplevs subjektivt, och det finns därför sällan något rätt eller fel. Därför kan man vilja förändra den bild som kameran skapar, ofta för att vi inte upplevde verkligheten så som kameran återger den, eller för att vi vill prioritera någonting i bilden som kameran återger på ett alldeles för exakt sätt.

Utsikter över långa avstånd blir ofta blå ju längre bort i bilden man kommer. Det kan ge ett vackert intryck, men kan också störa bildens innehåll.

Ett typexempel på något sådant är utsikter på långt avstånd. Ju längre bort i bilden man kommer, desto blåare blir bilden i regel. Med ett långt teleobjektiv kan den se väldigt blå ut. Med den kortare brännvidden i ögonen blir det blåa inte lika dominerande. Och vi kanske inte ens vill ha utsiktskänslan i bilden, utan vill ha korrekta färger ända till horisonten.

Eftersom bilden är blå bara på långt avstånd, i överkant på bilden, så kan man markera den delen om man vill ta bort blåtoningen.

För att bearbetningen ska se naturlig ut får det inte vara skarpa kanter mot resten av bilden. Med funktionen markera/ludd går det att välja hur mjuk övergången blir. Vilket värde som ska väljas beror på bildens storlek. Här är originalbilden på ca 4 Mpixel och maximalt ludd är inställd, radie 250 pixlar. I mindre bilder kan luddet göras smalare. Men då uppstår ett problem i bildens kanter. Även där blir markeringen luddig, och det betyder att bilden yttersta delar inte kommer att påverkas lika mycket som mitten. Resultatet kan därför bli att den blå tonen finns kvar i ytterkanterna. Det är inte särskilt störande, men perfektionisten kan få svåra problem av det.

Får att inte få problem i kanterna kan bildens arbetsyta utökas så att luddet på sidorna hamnar utanför själva bilden. Med beskärningsverktyget kan bilden inte bara beskäras utan även förstoras genom att man drar gränsen utanför själva bilden.

Vad som händer i bilden på långt avstånd är framför allt att det mörkaste blåa bli ljusare. Det gör bilden blåaktig, men det går att korrigera. Hela bilden får också ljusare mörker, mer ju mer luft som ligger mellan kameran och motivet. Alltihop påverkas också av luftens temperatur och fuktighet samt av om solen lyser eller om det är mulet.

Med nivåverktyget kan nivåerna i bildens blå kanal studeras och justeras i det valda området. Här syns att de mörkaste nivåerna i blåkanalen ligger långt upp mot det ljusa. Genom att justera med reglaget till vänster under diagrammet blir det blå mörkare och mer välbalanserat som syns i bilden. Även den sammanlagda ljusheten kan behöva korrigeras på samma sätt. Men färgerna blir bara korrekta närmast gränsen mot den obearbetade delen av bilden. Längre bort är de ännu blåare och behöver mer korrektion.

Genom att flytta markeringen längre upp i bilden kan justeringen av det blå göras en gång till så att bilden blir väl färgbalanserad en bit till.

Även den allra översta delen av bilden kan justeras lite grand. Men ju högre upp i bilden man kommer, desto försiktigare får man justera för att bilden inte ska bli smetigt gulfärgad i stället.

Med justeringarna avklarade ser bilden friskare och naturligare ut. En liknande förbättring går också att få med ett polarisationsfilter på kameran vid fotograferingen. Bildhandlingen kan ändå göra stor nytta om man inte har något sådant filter eller inte har använt det.

Och inte bara långa teleobjektiv luras att ge blå bilder. Våra vanliga ögon ser också de blånande bergen, och alla blåstick ska definitivt inte tas bort. Att korrigera färgen på ön Blå Jungfrun utanför Öland är kanske inte den mest lyckade bildbehandlingen.

Direkt efter anförandet fångade jag därför Tue Mantoni och frågade honom om det var en ny strategisk linje från Bang&Olufsen. Det var en högst medveten stategi, sade han entusiastiskt, meningen är att B&O ska öppna upp mot omvärlden och framöver kunna bjuda på intressanta lösningar även för dem som inte har ett B&O system. Det är säkert också en naturlig utveckling efter den rätt framgångsrika introduktionen av Play produkterna. Jag sade till Tue Mantoni att jag egentligen är förvånad över att man inte tagit det här steget långt tidigare, men det är ju å andra sidan rätt mycket han sätter snurr på hos B&O nuförtiden – Rom byggdes ju inte på en dag. Personligen tror jag att det är ett mycket bra strategiskt drag af firman.

Speciellt när man ser på den första produkten med det här konceptet, BeoLab 14, som har alla möjligheter att lyckas även utanför B&O-världen. En lättplacerad subwofer med all förstärkning, DSP etc. där du kopplar till fyra eller fem satellithögtalare. Fyra om du har en B&O tv där du kan utnyttja den inbyggda högtalaren som centerkanal, fem om du har ett tredjepartssystem. Har du en modern B&O TV med surroundprocessor inbyggd leds du via ett menysystem igenom en busenkel inställningsprocedur.

I subwoofern, som är elegant utförd i ett stabilt kompositmaterial, sitter 5 x140 W förstärkning till satelliterna och en 280 W förstärkare till basen. Det är klass-D förstärkare, men inte från B&O:s egen ICEPower-linje. Jag frågade mannen bakom all ljuddesign hos B&O, tonmeister Geoff Martin, varför nu detta? Jo, sade han, det fanns ingen ICEPower med de specifikationer vi var ute efter för det här systemet. Det står oss också fritt att använda vad vi tycker fungerar bäst, det är inget tvång att det nödvändigtvis ska vara in-house produkter.

Satelliterna är gjorda av aluminium, utgångsmaterialet är ett rör som sedan pressas och bearbetas till den ”diskusform” som satelliterna fått. Inuti sitter ett element från Tymphany som tagits fram efter B&O:s specifikationer. Då det lilla elementet ska kunna gå tämligen lågt och ska rulla naturligt av nedåt, är det rätt specifika krav som ställs. Geoff Martin visade en av de första prototyperna på satelliten med det element som använts som utgångspunkt för det som nu sitter i den färdiga högtalaren – du skulle inte direkt gilla ljudet från det här elementet, sade han, det var en del att jobba med.

Geoff Martin, tonmeister hos B&O

Vi diskuterade också svårigheterna med tuning av ett system som ska fungera med firmans olika tv som centerhögtalare och dessutom kunna stå på egna ben. Helt klart en utmaning, säger han, men man kan arbeta mycket med DSP och de inbyggda möjligheterna i tv:ns surroundprocessorer till att styra rätt. Jag fick höra Universals specialoptimerade ljudspår till Bang&Olufsen från Les Miserables (filmen) med BeoLab 14 systemet kopplat till en Beovision 11, vilket lät mycket lovande med en oväntat homogen och potent återgivning.

Men hur kopplas BeoLab 14 till en tredjeparts surroundförstärkare? Jo, har du en processor med linjeutgångar är det bara att koppla direkt, men du kan även koppla systemet till högtalarutgångarna på en surroundförstärkare. Så drosslar BeoLab 14 själv ned signalen till att bli en ingångssignal till de inbyggda förstärkarna, och så är det bara att använda det som vilket högtalarsystem som helst. Dock – du behöver vad jag kan förstå trots allt fortfarande köpa till ett par specialkablar/adaptrar från B&O för att få det hela att fungera.

BeoLab 14 finns redan nu i butikerna, finns i flera färger och kommer med kablar och väggfästen. Golv- och hyllstativ finns som tillbehör. Priset på 28.000 (4.1-systemet) för ett kompetent och snyggt surroundhögtalarsystem – med inbyggd förstärkning – känns långt ifrån avskräckande, och som om det också möjligen signalerar en ny prispolitik från B&O? I varje fall var dem i den samlade presskåren jag talade med liksom jag själv genuint positivt överraskade av prissättningen.

www.bang-olufsen.com

Ett antal skisser på designidéerna till BeoLab 14. 

Filmen bjuder på få överraskningar och Robert Lorenz, som vid flera tillfällen varit Eastwoods assistent, har valt ett tryggt och schematiskt recept för ett klassiskt drama. Trouble with the Curve har dock blivit en fin liten filmberättelse med gedigna rollprestationer och viktig tematik. Detta är helt enkelt sevärd underhållning som lämnar en fin känsla utan att sätta några djupa spår. Fyra stjärnor.

Blu-ray-utgåvan är inte heller särskilt uppseendeväckande men har gott om kvaliteter. Bara ett par bakomfilmer som extramaterial men en tjusig och naturlig bild och ett ljud (DTS-HD Master Audio 5.1) som nästan når hela vägen.

Den trådlösa överföringen använder sig av 2,4 GHz-teknik för att skicka musiken från den kombinerade sändaren och laddningsstationen – som går att hänga på väggen – och har en räckvidd på ungefär 30 meter. Alltså tre gånger mer än vad bluetooth-standarden klarar av.

Eftersom överföringen är digital ska det inte heller finnas något brus eller några störningar inblandade. Att lurarna dessutom använder en trådlös teknik som inte komprimerar ljudsignalen hamnar i kolumnen för pluspoäng.

Batteritiden sägs vara åtta timmar på en laddning och det finns en särskild inställning för när man använder lurarna tillsammans med mobiltelefoner eller surfplattor, så att ljudet inte blir för lågt när man lyssnar på bärbara enheter. Det går också att dämpa känsligheten om man kopplar in stereon, vilket ger en högre signalkvalitet och alltså ett bättre ljud.

Stora tygklädda kuddar omsluter örat, i stället för att ligga ovanpå, vilket ska ge fin komfort. Tydligt märkta knappar på kåpan gör det enkelt att ställa in rätt volym.

Priset förväntas hamna på strax över 2 000 kronor när K935 dyker upp i butikerna nu i maj.

Sonys nya surfplatta har övergivit den kilformade designen som föregångarna Tablet S och Xperia Tablet S hade, i stället har Sony trollat fram världens kanske tunnaste platta, som bara är 6,9 mm tjock och väger ynka 495 gram. Och den tål dessutom både smuts och vatten.

Xperia Tablet Z finns i en version med wifi och en med wifi plus 4G/LTE. Det betyder att den är den enda surfplattan förutom iPad och iPad mini som stöder det blixtsnabba mobilnätet.

Tablet Z säljs med antingen 16 eller 32 GB minne, som kan utökas med max 64 GB via microSD-kort.

Första intrycken
Vårt testexemplar, som dessvärre får klara sig utan 4G/LTE-stöd, har precis landat på kontoret och våra första intryck är positiva. Surfplattan är superlätt och byggd av kvalitetskamaterial. Designen påminner om telefonen Xperia Z och det ska verkligen bli intressant att ta reda på om plattan kan få lika höga betyg som sin mobilkusin.

Det tänker vi ta reda på inom de närmaste dagarna – och resultatet läser du förstås här på ljudochbild.se.

Specifikationer:
Operativsystem: Android 4.1 Jelly Bean
Skärm: 10,1-tums TFT, 1920 x 1200
Processor: 1,5 GHz Qualcomm quad-core + Adreno 320 GPU
Minne: 2 GB RAM / 16 eller 32 GB + microSD (max 64 GB)
Kamera: 8,1 Mp (baksida), 2,2 MP (front)
Trådlöst: Wi-Fi, Bluetooth 4.0, NFC, 4G/LTE
Anslutning: Micro USB 2.0, HDMI
Mått: 266 x 172 x 6m9 mm
Vikt: 495 g
Batteri: 6000 mAh

Sony.se

Just därför har vi länge varit sugna på att testa surfplattan Nexus 10, som är byggd av Samsung och den senaste medlemmen i Nexus-familjen. Till skillnad från ASUS Nexus 7 går det inte att köpa Samsungs Nexus 10 officiellt i Sverige, så man får antingen köpa den från någon som parallellimporterar eller från någon som bor i exempelvis USA, England eller Tyskland, där det går att köpa den direkt från Google.

Att vi ändå testar Nexus 10 beror på att är det en highend-flaggskeppsprodukt som ska visa kunderna att Android-baserade surfplattor är redo att ta upp kampen mot Apples iPad som ju fortfarande dominerar den lukrativa marknaden för surfplattor.

Bästa skärmen
Nexus 10 har Samsungs 1,7 Cortex A15 dualcore-processor, 2 GB RAM och antingen 16 eller 32 GB minne, men dess största plus är skärmen som är 10 tum stor (10,055 tum enligt specifikationerna) och har en upplösning på 2560 x 1600 pixlar (300 ppi) och i skrivande stund är den bästa skärmen som finns på någon surfplatta. Inte ens Apples ”fjärde generation iPad med Retina-skärm” orkar hänga med med sina 2048 x 1535 pixlar (254 ppi) och 9,7 tum. Och eftersom vi åtskilliga gånger det senaste året har berömt iPad 4 just för sin suveräna skärm så säger det sig självt att bara skärmen är skäl nog att titta närmare på Nexus 10.

Alla pixlar kommer till sin rätt
Och om vi börjar med att vara fullständigt objektiva så har Nexus 10 en skärmyta som är ungefär en fjärdedel större än iPads Retina-skärm, vilket naturligtvis innebär att finns plats för större bilder på Googles surfplatta än på Apples. Det högre antalet pixlar kommer bland annat till sin rätt när man zoomar in i bilder som är tagna i HD eller ännu högre upplösning. Man kommer helt enkelt närmare in i detaljerna med Nexus 10 än med iPad, utan att bilden får pixelstruktur. Tittar man på film (lokalt lagrad på surfplattan) i HD-kvalitet kan vi nästan inte se någon skillnad på Retina-skärmen och den högupplösta skärmen på Nexus 10, men det är inte så konstigt eftersom båda skärmarna har fler pixlar än vad man har användning för när man tittar på video i HD eller till och med full-HD.

Vi kan inte heller se någon skillnad på de två skärmarna när vi läser e-böcker eller surfar på webbsidor, så den slutliga domen måste bli att Nexus 10-skärmen matchar Apples Retina-skärm på alla områden, och att den är helt överlägsen på vissa. Rent objektivt.

Film är bättre på iPad
Så därför blir vi naturligtvis förundrade när vi tittar på samma Netflix-film på Nexus 10 och iPad 4. Vi lägger de två surfplattorna bredvid varandra, uppkopplade på samma wifi-nätverk, och låter dem streama samma film (”Thor”) helt parallellt så att vi kan göra en direkt och rättvis jämförelse. Och vi måste konstatera att filmen ser mycket bättre ut på iPad 4 än på Nexus 10. Google-plattan har en matt bild med både synliga pixlar och artefakter. Det ser helt enkelt ut som om iPad-skärmen är bättre kalibrerad.

Samma sak upprepas när vi som alternativ provar med att titta på samma föredrag på båda surfplattorna med hjälp av den populära TED-appen. Då lägger vi också märke till att det inte bara är videofilmen som ser sämre ut på Nexus 10, med mindre kontrast och mattare färger, utan också själva appen. På iPad 4 är den knivskarp och utnyttjar verkligen Retina-skärmens höga upplösning, på Nexus 10 ser samma app nästan rörig ut – och det ger oss en fingervisning om vad som är felet.

App-utvecklarna har inte hängt med
Problemet är att den fina och högupplösta skärmen på Nexus 10 i princip inte utnyttjas av några appar alls. Medan Apple har gjort ett stort nummer av att lansera massor av ”HD-appar” samtidigt som den första iPaden med Retina-skärm kom för ett år sedan, så finns det ytterst få Android-appar i Google Play-butiken som är anpassade för surfplattor, och ännu mindre är optimerade för Nexus 10:s höga skärmupplösning.

Tittar vi i Apples App Store så finns det hela 300 000 appar som är särskilt utformade för iPad och en stor del av dem stöder numera den högupplösta Retina-skärmen. Android-användare får ofta nöja sig med samma appar oavsett om de ska köra dem på en smartmobil eller på en surfplatta med superskärm som Nexus 10 – och det gäller även de mest populära apparna som Facebook och Twitter. Det är faktiskt bara Googles egna appar (till exempel Chrome, Earth och Maps) som ser superfina ut på den eminenta Nexus-skärmen. Så fort man ger sig ut i tredjepartsland blir man snabbt besviken. Detta är för övrigt skälet till att en liten surfplatta med 7-tumsskärm – som Googles egen Nexus 7 – fungerar mycket bättre med Android än de större modellerna gör. Det gör helt enkelt inte så mycket om man blåser upp en smartmobil till 7 tum, och sådana mindre plattor känns också mer som stora smartmobiler än som riktiga surfplattor.

Det är väldigt ironiskt att Nexus 10, som är en produkt som ska visa alla användare att Android nu är moget att betraktas som ett ”riktigt” operativsystem för surfplattor, i själva verket visar raka motsatsen. Jodå, visst är Android i version 4.2 ett lysande alternativ till iOS som surfplattesystem, men som komplett plattform saknar Android fortfarande i nästan förfärande hög grad appar och innehåll som innebär att systemet passar för surfplattor.

Så bra är Nexus 10
Och det är verkligen synd, för när vi enbart tittar på Google Nexus 10 så är den en riktig läckerbit. Den är blixtsnabb, i våra benchmark-tester får den högre poäng än iPad i både Geekbench (2512 mot 1785) och Browsermark 2.0 (2521 mot 2318), vilket också bekräftas av vår känsla av hur det är att arbeta med Nexus till vardags. Allting går snabbt, både när man navigerar runt i menyerna och växlar mellan appar och surfar på nätet – och även ljudet och kamerorna är fullt i klass med vad vi är vana vid från Apples iPad – som dessutom är dyrare om man jämför med samma konfiguration med wifi och 32 GB minne.

Enda minuset på maskinvarufronten är att Nexus 10 inte finns i en version som stöder mobilt internet. Och även om Apple-användarna inte tycker det är så viktigt så har de flesta Android-användarna vant sig vid att man kan utöka minnet med hjälp av SD-kort, men det är bara att glömma med Nexus 10. Usch.

Slutsats
Allt detta är skälet till överskriften. Egentligen skulle vi väldigt gärna vilja rekommendera Google Nexus 10, för detta en superläcker produkt med fantastisk skärm, imponerande specifikationer och höga prestanda. Men när användarupplevelsen till vardags i så hög grad hämmas av icke-optimerade appar, lämnar Nexus 10 en besk eftersmak.

Google Play-affären har gjorts enklare att använda och man ska lättare kunna hitta appar för surfplattor. Det har nu laddats ner 48 miljarder Android-appar.

Man satsar också på utbildning, inte bara med hårdvara som billiga Chromebooks och Nexus-surfplattor, utan också med mjukvara. Man har skapat en egen kategori för godkända utbildningsappar där man kan sortera på typ av ämne och utbildningsnivå.

Hangouts från Google+ blir mer av en egen tjänst med en egen app. Den kombinerar chatten från Google+ Messenger med röstsamtalen från Google Talk och videosamtalen från originaltjänsten. För att prata Apple-språk så är det alltså en kombination av Facetime och iMessage. Så här funkar det:

Den sociala tjänsten Google+ får hela 41 nya funktioner och förbättringar. Nyhetsströmmen får en ny layout med flera kolumner där olika inlägg får olika storlek. Det händer också mycket med foton. Bland annat försöker den lista ut var foton är tagna och känna igen landmärken så att bilderna automatiskt kan taggas. Bilderna kan också behandlas på olika sätt, bland annat kan bilder tagna i snabb följd sättas samman till en animering.

Chrome för mobila enheter ska få samma möjligheter som på datorn. Tack vare WebGL kommer vi kunna vänta oss betydligt mer imponerande spel och liknande direkt i den mobila webbläsaren. Man demonstrerade även bildformatet WebP som ger mindre bilder än JPEG och videoformatet VP9 som tar betydligt mindre bandbredd än H.264.

Google Maps får ett nytt gränssnitt där kartan tar upp större delen av skärmen där sökrutor och resultat kommer i egna rutor. Den visar också mer relevanta resultat och försöker hitta relaterad information till det du klickar på. Ju mer du använder den och sparar platser, desto bättre resultat och information kommer du få.

För dig som inte orkar titta på hela den 3,5 timmar långa presentationen har The Verge redigerat ihop en 3,5 minut lång version med det allra viktigaste. Tack!

Den kommer att säljas direkt av Google och kommer vara helt olåst, både vad gäller operatör och möjligheterna att lägga in specialversioner av operativsystemet. Den släpps 26 juni och kommer kosta 649 dollar.

play.google.com

En av skillnaderna är att man kan ladda upp sin egen musik och sina spellistor direkt från exempelvis iTunes. Hela 20 000 låtar får man lagra i molnet. De blir sedan direkt åtkomliga från alla dina apparater. Antingen kan man spela från webbläsaren eller från Google Play Music-appen på din smartmobil eller surfplatta, både online och offline. Allting synkroniseras automatiskt.

När man söker på artister eller låtar dyker både din egna musik och deras musik upp, samt föreslagna spellistor. Lyssnar man på något man gillar kan man med ett klick skapa en ”radiostation” som spelar liknande musik. Man kan sedan enkelt ändra ordningen på låtarna eller slänga sådant man inte vill lyssna på. Tjänsten lär sig vad du gillar och kommer med bättre och bättre rekommendationer med tiden.

Tjänsten finns nu tillgänglig i USA och kommer introduceras i andra länder ”snart”. I USA får man en gratis månad och sedan kostar det 10 dollar i månaden, eller 8 dollar om man slår till innan den 30 juni.

music.google.com

Filmen bygger på den sanna historien om industrimagnaten Oscar Schindler (Liam Neeson) och vi får följa hans kamp för att rädda så många judar som möjligt undan nazisternas klor – samtidigt som han säkrar sitt företags framtid, ständigt ackompanjerad av sin tystlåtne assistent Stern (en strålande Ben Kingsley).

Spielberg filmar elegant i svartvitt och lägger inte fingrarna emellan för att mildra Det tredje rikets gräsligheter, han berättar på ett utsökt sätt om hur den från början så profithungrige Schindler sakta men säkert lider allt svårare kval när Nazi-Tysklands brott mot mänskligheten blir allt mer uppenbara. Allt skildras med fruktansvärda bilder och ett dämpat drama, med skådespelare som gör sina livs roller – inte minst är Ralph Fiennes vidrigt genial som ohygglig nazi-officer, och både Neeson och Kingsley gör lågmälda karaktärer med massor av mänsklighet!

Spielberg målar inte alls med bred pensel utan skildrar allt förskräckligt på ett obehagligt ”ordinärt” och nedtonat sätt. Vi är som små flugor på väggen i det helvete som sakta men säkert uppenbarar sig. Genialt ”vackert” och skrämmande mörkt och obehagligt. En av de största klassikerna!

Den restaurerade bilden är väldigt bra och ljudspåret (DTS-HD) belönas med välförtjänta sex stjärnor. Det skakande bonusmaterialet starkaste bidrag är den nittio minuter långa filmen med intervjuer med överlevande från Förintelsen. Dessutom finns en kort intervju med Spielberg. Ingenting om själva filmen.

Problemet med att lyssna på musik via datorn är ljudkvaliteten. Laptopens inbyggda högtalare låter förskräckligt och få PC-högtalare kommer i närheten av något som man skulle kunna kalla för hifi-ljud.

Behovet av ett par riktiga datorhögtalare med hifi-kvaliteter har plötsligt blivit mycket större. Detta är något som engelska KEF också har insett. De började sin karriär med att bygga närfältsmonitorer åt BBC för femtio år sedan, och nu har de stoppat in all sin erfarenhet och kunskap i en liten digital högtalare som ska passa den nya generationen musik- och ljudintresserade.

X300A
KEF X300A är helt aktiva, digitala högtalare. I varje högtalare sitter en D/A-omvandlare med USB-port, elektroniskt delningsfilter och två förstärkare som driver bas/mellanregister och diskant med 50 respektive 30 watt.

80 watt låter kanske inte som så mycket men i detta fall är det fullt jämförbart med dubbel effekt rakt in i vanliga passiva högtalare eftersom effekten ”tar genvägen” direkt till högtalarelementet i stället för att omvandlas till värme genom metervis med koppartråd.

Just detta är fördelen med aktiva högtalare, att tillverkaren har full kontroll över kvaliteten i alla led och kan se till att förstärkare och högtalarelement matchar varandra perfekt när det gäller effekt, impedans och frekvensomfång.

X300A ska kopplas till en PC eller Mac med USB-kabel och den inbyggda D/A-omvandlaren hanterar musikfiler med upp till 24 bit/96 kHz-upplösning. Du kan alltså lyssna på allt från MP3 till högupplösta master-filer, vilket är goda nyheter för oss ljudtokiga. Dynaudios trådlösa Xeo 3-högtalare klarar till exempel bara upp till 16 bitars upplösning.

Högtalarna är bestyckade med KEFs karaktäristiska Uni-Q-koaxialelement, där diskanten sitter i mitten av baselementet. Detta patent gör att allt ljud sprids från samma punkt, vilket ger en ytterst exakt och koncentrerad ljudbild. Elementet i X300A är senaste version av Uni-Q som även sitter i liknande modeller i R-serien och i de kostbara Blade-högtalarna.

Att använda X300A
Det är väldigt enkelt att installera X300A. Det ingår fyra kablar för anslutningen: en USB-kabel från dator till högtalare, en USB-kabel vidare till den andra högtalaren, samt nätkablar till båda högtalarna. Det blir med andra ord en del sladdar att hålla ordning på, men fördelen är att allting fungerar utan trassel. USB-kablarna som ingår är 1 meter till datorn och 2 meter mellan högtalarna.

Tack vare att förbindelsen mellan högtalarna görs via USB överförs ljudet blixtsnabbt och synkroniserat i stereo. Vi märkte inte heller av några missljud eller ”drop-outs” under testet, och hörde ingen förskjutning av stereoperspektivet som vi har råkat ut för med en del trådlösa högtalare. X300A slås av och sätts på automatiskt när du drar ut USB-kabeln och har gummitassar så att de kan stå direkt på skrivbordet.

När alla sladdar är inkopplade installerar högtalarna sig själva med hjälp av USB-gränssnittet och dyker upp automatiskt som externa högtalare i ljudmenyn på både PC och Mac. Allt du behöver göra är att ställa in en passande nivåförstärkning med volymratten på baksidan, sedan kan du använda datorns egen volymkontroll för att styra ljudet.

Ljudkvalitet
Vi som växt upp med stora golvhögtalare, tjocka kablar och separata förstärkare med en CD- eller skivspelare på toppen, förväntar oss inte något tvättäkta hifi-ljud från två små högtalare och en laptop. Men de här KEF-högtalarna är ett bra exempel på hur bra en datorstereo faktiskt kan låta. Med en X300A på var sida om datorskärmen förvandlas kontoret till en liten ljudstudio!

Första intrycket är att högtalarna presenterar ett öppet, fokuserat och superdetaljerat ljud i klassisk KEF-stil. De ger lite av samma känsla som att dra på sig ett par riktigt bra hörlurar över öronen – ljudbilden är tät och omslutande, samtidigt som instrumenten kan placeras med nästan kirurgisk precision i ljudbilden.

Det står snabbt klart att X300A är en ärlig och neutral ljudförmedlare som får fram mikrodetaljer som vanligtvis försvinner i suset och bruset från vanliga PC-högtalare. Det är fel att jämföra med billiga datorhögtalare som våra trofasta Logitech-modeller – mer närliggande är att jämföra med ett par riktigt bra studiomonitorer. Men medan många studiomonitorer är lite försiktiga i toppen (för att skona öronen efter många timmars mixande) finns det massor av sprutt och energi i diskanten från de små KEFarna.

KEFs koaxialelement Uni-Q passar precis som förväntat alldeles utmärkt för närfältslyssning och ger en utomordentlig holografi även när man sitter rakt framför dem vid skrivbordet. Även på bara 0,5–1 meters håll målar högtalarna upp en ljudbild med imponerande djupperspektiv – och skarpare precision än från vanliga tvåvägshögtalare som av förklarliga skäl har ett avstånd på 10 centimeter eller ännu mer mellan diskant och mellanregister.

När man sitter så nära högtalarna är det inte ovanligt att höra sus och störningar från högtalarkanalerna men med X300A får man lägga örat alldeles intill för att höra ens en antydan till brus. Fläkten i min Macbook Pro låter mer än bakgrundsbruset från X300A. Ett så lågt bakgrundsbrus betyder också att du inte behöver spela särskilt högt för att höra detaljer klart och tydligt.

En annan sak som utmärker sig är den tuffa och taktfasta basen. X300A har en imponerande djup och saftig basåtergivning som till och med återger krävande trummor och kontrabas med stoiskt lugn. Många aktiva högtalare är lite underdimensionerade och tappar dynamik i basen när den slår till som värst, men KEFarna har full kontroll. Avgrundsdjupt går de dock inte, under 50 Hz säger det stopp direkt. Kvaliteten på basen är dock så bra att den ofta ger ett intryck av att gå djupare.

Flera användningsområden?
KEF-högtalarna gör inte bort sig på något sätt i större rum heller. De lyckades fylla vårt testrum på ungefär 25 kvadratmeter med både högt och rent ljud. Men när det är sagt så bör det påpekas att det inte är något ”decibel-monster” vi snackar om, och för krävande hifi och hemmabio skulle vi nog föredra högtalare med ännu mer ljudtryck, kraftresurser och djupbas. Det verkar som om klangbalansen är anpassad för ett liv på skrivbordet snarare än i vardagsrummet. X300A har visserligen en omkopplare på baksidan som anpassar klangen efter bords- eller stativplacering, men den tyckte vi inte gjorde någon större skillnad på ljudet.

Vad vi saknar är en utgång för inkoppling av aktiv subbas. Dessutom sätter bristen på vanliga digitalingångar, optiska eller koaxiala, sina gränser för vilket slags utrustning du kan koppla in. Vilket ju är synd, fler ingångar hade gjort X300A till en ännu mer potent kandidat för krävande hifi-installationer.

Det kan nästan tyckas som om KEF har velat distansera X300A från sina övriga hifi-högtalare. Kanske är det strategiskt, för det är ingen tvekan om att detta är ett otroligt bra och prisvärt högtalarpar, och du får ha en bra förstärkare och KEFs passiva R300 om du ska lyckas klå dem på alla områden.

Slutsats
X300A är på många sätt och vis revolutionerande bra datorhögtalare. Plugga in dem via USB så hör du fler detaljer och mer liv från dina musikfiler än du trodde var möjligt! KEF-högtalarna spelar högt, rent och med taktfast och fyllig bas, och serverar en superskarp och jättedjup ljudbild. De passar däremot inte lika bra i vardagsrummet – det sätter anslutningarna ett litet stopp för. Lite smolk i glädjebägaren alltså, fast å andra sidan är X300A främst gjorda för att vara renodlade hifi-högtalare för skrivbordet, och det har KEF tveklöst lyckats med. Ställer du de här på vardera sidan om skärmen så får du räkna med att du tillbringar lite mer tid framför datorn …

Lägre energiförbrukning
Vanliga LCD-skärmar har tre sorters färgpixlar som lyser med primärfärgerna rött, grönt och blått. Sharps Quattron-panel har däremot gula pixlar också, som mer effektivt utnyttjar LED-belysningen bakom skärmen och som enligt Sharp leder till att strömförbrukningen reduceras markant (samtliga modeller är energiklass A+). De gula pixlarna ska dessutom ge en förbättrad färgåtergivning.

Smartportalen AQUOS NET+ har webbläsare och appar för sociala medier och videostreaming. Skype finns också om man kopplar in en webbkamera.

Sharps nya mobil-app både fjärrstyr TV:n och streamar bilder, video och musik direkt till TV-skärmen. Och i nya ”tapet-läget” (Wallpaper Mode) kan man välja en bakgrundsbild som visas på skärmen när man inte tittar på TV.

I fjol testade vi LC70LE836S och gillade vad vi såg. I år siktar vi in oss på att testa toppmodellen på hela 80 tum – bara vi får in kartongen genom dörren!

Sharp.se

Vi nickar därför nöjt och är glada för att Nokia lanserar en tunnare och lättare efterföljare. Den nya modellen heter Lumia 925 och har just presenterats på ett pressmöte i London. Den har en helt ny design, med en aluminiumram och en baksida av polykarbonat. Vikten har rasat med nästan 50 gram.

Detta betyder dock att Lumia 925 inte har trådlös laddning. Däremot kan man köpa ett skal som har induktionsspolen inbyggd, så att det ändå går att ladda telefonen trådlöst om man vill.

Skärmen är en 4,5-tums AMOLED med 1280 x 7687-upplösning, precis som Lumia 920, och de flesta andra specifikationer är också likadana som i föregångaren. Den nya modellen har dock bara 16 GB minne, Lumia 920 hade 32 GB.

Nokia har ändrat på färgen. Lumia 920 fanns ju i häftiga färger som rött och knallgult, den nya modellen finns i vitt, svart och metall.

Nokia Lumia 925 släpps i juni, först på stora marknader som England och Tyskland, och kostar 470 euro. Vi svenskar får vänta till fjärde kvartalet, då blir priset lite drygt 5 000 kronor.

Specifikationer
• Operativsystem: Windows Phone 8
•
 Skärm: 4,5 tum, 1280 x 720 HD
•
 Processor: 1,5 GHz Snapdragon S4 dual-core
•
 Minne: 1 GB RAM + 16 GB
•
 Kamera: 8,7 Mp (baksida) + 1,2 Mp (front)
•
 Trådlöst: 802.11a/b/g/n, Bluetooth 3.0, NFC, 4G/LTE
•
 Anslutning: Micro USB 2.0
•
 Mått: 129 x 70,6 x 8,5 mm
•
 Vikt: 139 g
•
 Batteri: 2 000 mAh

Nokia.se

Som sedvanligt öppnades utståallningen medelst alphorn. Det som alltid intresserar mig är vad som styr vilket instrument man väljer att göra karriär med. Här har hursomhelst sex kvinnor valt att lägga sin kärlek på just alphornet.

Opera Only heter denna smidiga italienska förstärkare på 1,5 ton. I avstängt tillstånd ser den ut som ett 12-sidigt svart prisma, men när den ska spela öppnar den sig som en annan Transformers och kan dra iväg alla sina 2×60.000 W till de stackars högtalare som är tillkopplade. På utställningen stod den i en av de stora hallarna och var kopplad till ett par av den lilla högtalare du ser till vänster i bilden, vilket betyder att ljudupplevelsen inte sade något som helst…

Ibland är en dipolhögtalare intressantare bakifrån än framifrån, men denna italienska(?) design verkar nästan ha lånat lite spalttänkande på framsidan från norska Forsman.

Något av det roligaste för mig på High-End är alla dessa varianter på högtalardesign. Dessa ”gnomer” från Zingali skulle skrämma slag på vem som helst i ett skumt belyst lyssningsrum…

Giya G3 är den minsta referensmodellen från sydafrikanska Vivid Audio. Den ser kanske mysko ut, men den låter faktiskt verkligt bra. Upphovsmannen Lawrence Dickie är mannen bakom den makalösa Nautilus från B&W så kunnandet är det inget fel på. Hos Vivid utveklar han vidare på de erfarenheter han fick med Nautilus.

Music Hall MFF11 skivspelare är toppmodellen från firman. På skivtallriken ligger en skivmatta av – ko!

De största skivspelarna från Clearaudio är våldsamma pjäser med bland mycket annat magnetfjädringar, dubbla skivtallrikar och integrerad möbel. Här har den nya statement tangentialtonarmen monterats.

Dynamikks måste stå för något av det svåraste i högtalardesign att integrera i ett normalt hem.

Mono rörsteg med KR rör från tyska Rike Audio. Till varje steg medföljer en strömförsörjning ungefär dubbelt så stor som en klassisk stationär dator. Konstruktören Georg Arsin, mannen med pipskägget i bilden, berättade att bara den svarta plattan i förstärkaren kostade 10.000 euro, allt för vibrationsdämpningens skull. Priset? 380.000 euro för ett par. Hmmm…

Keith Martin från strömspecialisten Isotek hade världspremiär på den nya Mosaic-serien, som bygger på Ultima-serien du ser till höger i bilden. Samma grundläggande teknik i mindre kabinett. Det handlar naturligtvis om strömrenare och strömstabilisatorer.

Ytterligare en lättplacerad högtalare. Den här får oss att bättre förstå begreppet tweeter, eller hur?

Sann alkemi betyder namnet på dessa rundstrålande italienare.

Fler italienska egendomligheter. Italienarna är absolut främst på att ta ut svängarna rent designmässigt.

Rundstrålande kan man ju inte direkt kalla det, men det är onekligen rätt fräck design på högtalarna som ramar in tv:n.

Läcker fyrpunktslagrad schweizisk tonarm på skivspelare bestående av tre fristående torn. Har aldrig riktigt förstått det där med olika torn, man måste väl bli tvungen att plocka fram protraktorn i tid och otid för att kolla att allt sitter rätt?

Makalöst ful italiensk högtalare i fejk bladguld-look. Baselementet tar upp hela högtalarens bakpanel.

Pro-Ject har ett enormt brett utval skivspelare, från billigt till dyrt.

Det syns kanske inte av så mycket ljudanläggning på denna Pagani showstopper som alla var framme och dreglade över. Men inuti sitter en kvalificerad anläggning från Sonus Faber, som bör kunna spela rätt högt för att överdöva motorljudet. Om man nu egentligen vill spela musik när bilen låter så läckert själv. Kanske en mik vid avgasrören så man förstärker det ytterligare?

Anläggningen som smälter in i hemmet, eller hur? Det brukar vara rätt häftigt ljud härinne där man alltid spelar på hornbyggen av det värre slaget. I år lät det dock inte lika bra av någon anledning. Jag är normalt ingen fan av horn, men det är alltid kul när det finns folk som tar ut svängarna.

Tyska Avantgarde Acoustics är en av de främsta exponenterna för hornhögtalare, och med åren låter det bara bättre och bättre från deras konstruktioner, måste jag (motvilligt) erkänna. Här spelar de högt inne, och med så mycket bas du väl egentligen kan få – kolla bara basdelen mellan högtalarna. Den lilla röda fyrkantiga saken är väldigt spännande. Det är deras nya (danskutvecklade) Zero 1 som är en helt aktiv skapelse som spelade så att publiken trodde det var de stora hornen – plus basdelen! – som var igång.

Wilson Audios sympatiske och inte minst musikkunnige chefsdemare Peter McGrath letar låtar att spela på firmans oerhört kompetenta golvhögtalare Alexia. Vill ha-faktorn är enorm, men de kostar en halv miljon…

Sony associerar vi numera normalt inte med high-end. Det betyder inte att de inte kan. Jag konstaterade med glädje att dessa högtalare spelade verkligt bra och konstruktionen verkade synnerligen kompetent.

Mitt i ökenvandringen mellan det ena musikexemplet tråkigare än det andra, nordiska utställningar är ett musikaliskt himmelrike jämfört med München, hördes dakakak mycket högt i korridoren – inledningsackordet till Pinball Wizard. Jag och flera andra gick genast in och fick tvättat öronen med lite klassisk rock av bästa märke. Det var mannen från PCM som demonstrerade vad deras nya Fact12 kunde klara. Det kunde de också! Jag skakade hand med honom och tackade för att han vågade ge järnet. Folk drog det in också…

Vill man ha en upplevelse av att en konsert låter så man tror man är där själv, så finns det väl inget som är bättre att gå till än MBLs rum. Och som vanligt hade man musiker på plats och vid en annan tidpunkt var även en italienare som spelar in opera där och demade sina inspelningar. Hos MBL vågar man spela både live och på deras anläggning i samma andetag – och det fungerar. Starkt.

King’s Audio med sina gitarrhögtalare – jo, det är en banddiskant i halsen. Själv tycker jag att just de högtalarna drar ner intresset lite för deras övriga produkter. Men visst hade jag velat ha dem – just for fun…

Pornografi för bandentusiasten.

Pornografi för rörentusiasten.

Trångt om saligheten när KEF demonstrerar surround.

Massor med aktiva högtalare hos tyska Adam Audio, som precis som Genelec från början enbart anrbetade med studiohögtalare.

MicroMagic från Elac är ett litet underverk av hur mycket prestanda man kan få ut på så liten plats som möjligt. En mycket listigt konstruerad subwoofer är hjärtat, allt är i aluminium och här har lagts mycket jobb på även de minsta detaljer.

Erkänn bara – du har ju alltid undrat hur det ser ut inne i ett stort surroundslutsteg. Här tar vi en titt in i den nya stora från Marantz.

AirForceOne kallar TechDac sin skivspelare. Man känner sig lite trött ibland…

EAR DAC4 och Drive är det senaste från Tim dePavaricinis hand. Apparaterna har tagit homon två år att utvekla, vilket är osedvanligt lång tid för dePavaricini. En av våra rapportörer skvallrar om att de låter väldigt bra.

Franska Ellipson visade både sina kulor, sin allt-i-ett-aläggning och den moderna versionen av firmans klassiska ”papperskorg med öppet lock”, originalet har över 50 år på nacken.

B.M.C. har mycket intressant och annorlunda konstruerade elektronik på programmet. Att de dessutom gjorde högtalare hade jag ingen aning om.

Det här är hörlurar från subwooferspecialisten Velodyne! Mycket intressant, verkar det som.

Det nya försteget från Dan d’Augustino, Krells pappa som sedan några år kör under eget namn. Det som ser ut som fötter under maskinen är faktiskt en del av strömförsörjningen.

Surroundanläggning byggd för livekänsla? Det ser ut mer som det PA som brukar finnas på en konsert. Adèle lät i varje fall inte alls illa genom anläggningen.

Tannoys stora högtalare brukar ju normalt ha en mycket konservativ brittisk design från mellankrigstiden, Kingdom Royale är undantaget som utnyttjar alla moderna material och tekniker på en gång.

TAD kör gärna samma rum och samma uppställning som sist. När man en gång har gjort sitt jobb ordentligt kan man lika gärna utnyttja det. Jag behöver knappast säga att det låter bra om det här.

Larry Gullman från MSB med sin Analog DAC. Vi kan tillverka den i vilken färg du vill, säger han. Det är test på gång av den här spåannande DAC:en.

Swissonor.ch har förutom modifikation och renovering av klassiska Thorens-skivspelare även spännande och till synes förnuftig rörelektronik på programmet. Vi såg Janne Öström från Old School HiFi i Umeå i förhandlingar om distribution av dessa.

Fler exempel på alternativ högtalardesign.

Vansinnigt läcker rippare/streamer/mediabibliotek mm från franska Solange. En del av en komplett anläggning där data överförs via strömnätet till förstärkare med inbyggd dac.

Rörelektronik från Absolare – klätt i läder.

Ute efter en dyr hornhögtalare? Då kan vi rekommendera denna skönhet från Living Voice. Låt oss bara glömma vad de kostar, det är nog bäst så.

Konsert med basekvilibristen Dean Peer inne i en av restauranterna.

Tyska högtalarspecialisten Magnat tillverkar även förnuftigt prissatt elektronik, här en integrerad förstärkare med rör i ingången.

Ytterligare exempel på egendomliga högtalare. Jag hörde dem spela, men inte ens Aurelia (i bakgrunden) lyckades riktigt övervinna akustiken i rummet. Därför inga kommentarer om vad de kunde prestera, men 16.000 euro…

Inga kommentarer.

Bygg-själv bafflar från Pure Audio Project där du får alla delar du behöver, inklusive träarbetet. Så svårt kan det väl inte vara att sätta ihop en sådan byggsats. Öström från Old School HiFi räknar med att även ta hem dessa.

Everything But The Box leker som de brukar med form och färg.

Nu senast hade jag glömt båda och högg ett par billiga öronproppar på flygplatsen. Döm om min förvåning efter att ha testat dem. Inte nog med att de var bekväma, de satt på plats och dämpade riktigt bra. Men det mest förvånande var att det inte var några problem att höra meddelanden i högtalarna, trots att det mesta av motorbullret försvunnit. Jag kommer inte resa utan dem igen.

Förutom vid flygturer kan jag mycket väl tänka mig att de är perfekta när man behöver sova bredvid någon som snarkar, på konserter eller när man helt enkelt behöver koncentrera sig i stökiga miljöer.

Och självklart ska ni få prova också. Gå in på vår Facebook-sida, ”gilla” den och skriv en kommentar på nyheten om Happy Ears där du berättar varför du behöver ett par bra öronproppar. Happy Ears skickar ett par öronproppar till de 5 som kommit med bästa motiveringen.

”Happy Ears är en ny svensk öronpropp som är speciellt framtagen för personer som har höga krav på ljudupplevelsen och samtidigt vill skydda sin hörsel. De är utvecklade för den som vill sova gott, resa ostört samt njuta av musik på ett säkert sätt. Happy Ears är designade och producerade i Sverige. Öronpropparna är tillverkade av medicinskt godkända material och de är så väl CE-certifierade som allergitestade.”

De finns i rosa, blått och grönt och kan enkelt sköljas av efter användning. Kostar 50 spänn och finns bland annat på Apoteket och Designtorget.

www.happyears.se

Belkin Cinema Stripe Folio

400 kr I www.belkin.se
Passar till iPad 2, iPad 3, iPad 4

Här är det tal om ett läckert och mycket elegant skal till din iPad som skyddar surfplattan mot de flesta faror. iPaden sätts fast med hjälp av fyra små hållare av hårt gummi. De passar vart och ett av iPadens fyra hörn, så när du väl har knäppt den på plats kommer den inte loss. Cinema Stripe Folio skyddar både baksidan och skärmen och kan omsluta iPaden helt med hjälp av ett magnetspänne. När den är stängd finns det inga hörn, knappar eller andra delar som sticker ut, och dessutom ger ytan av läder den rätta business-looken så att du kan ta den med dig till styrelsemötet. Mest av allt påminner den om en dyr Time Manager, från den tiden man använde sådant.

Belkin-skalet stöder iPad-funktionen som gör att skärmen sätts på när locket öppnas och en läcker detalj är att magnetspännet även kan fällas in mot lockets baksida när det är öppet, vilket hindrar att det hänger löst och fladdrar.

Det finns naturligtvis ett skäl till att Belkin döpt skalet till Cinema Stripe Folio, för när man öppnat det så kan iPaden ställas i fem lägen med olika lutning, vilket är perfekt när man vill titta på film eller bilder på skärmen.

Sammantaget är detta en robust och praktisk produkt som på samma gång känns exklusiv. Om du vill packa in din iPad i något är Cinema Stripe Folio absolut inte det sämsta alternativet.

Belkin YourType Folio + Keyboard

900 kr I www.belkin.se
Passar till iPad 2, iPad 3, iPad 4

Så här förvandlar du iPaden till en laptop. Nästan, i alla fall. YourType Folio + Keyboard från Belkin är ett skyddande skal och ett bluetooth-tangentbord i en och samma produkt. Och allt fungerar utan problem. Att koppla ihop tangentbordet till iPaden görs med en enda knapptryckning och när iPaden väl sitter i sin ”ficka” kan den lutas upp framför tangentbordet som sätts fast på insidan med hjälp av kardborreband.

Själva tangentbordet fungerar lysande. Tangenterna har bra slaglängd och sitter på lagom avstånd från varandra, men av naturliga orsaker är de mycket små och även om bluetooth-tangentbordet naturligtvis gör det enklare att skriva längre texter än om man använder iPadens virtuella tangentbord, så kan Belkin-tangentbordet inte göra iPaden till något riktigt substitut för en bärbar dator.

Tangentbordet har ett par knappar som styr iPad-specifika funktioner, till exempel bildgalleri, startskärm och – märkligt nog – det virtuella tangentbordet, men det har inte plats för någon pekplatta eller trackpoint, så man måste fortfarande göra det mesta direkt på iPadens skärm. Vilket i princip hade varit tillräckligt användarvänligt om inte iPaden vilat i en nästan rät vinkel för att tangentbordet ska få plats. Ja, skärmen står nästan helt lodrät, vilket varken är en optimal synvinkel eller gör det särskilt bekvämt att sköta iPaden med fingrarna. Tangentbordet sitter visserligen inte fast på undersidan av skalet, och om man vill att iPaden ska sitta i en mer liggande vinkel kan man ta bort tangentbordet och ha det bredvid skalet. Fast då tar hela härligheten lite väl mycket plats och man får flera lösa delar än vad som är praktiskt.

Bluetooth-tangentbordet väldigt plastigt och skalet är inte särskilt robust. Den automatiska funktionen som låser skärmen när man stänger locket över skärmen fungerar inte och när man kånkar runt på hela paketet med skal, iPad och tangentbord så väger allting så mycket och tar så mycket plats att man kanske trivs bättre med en 11-tums MacBook Air.

Logitech Joystick for iPad

200 kr I www.logitech.se
Passar till iPad, iPad 2, iPad 3, iPad 4

”Inte bara för arbete”, borde det väl kanske stå på kartongen man får iPad i. Faktum är hur som helst att de flesta av oss lägger ganska så mycket tid på att spela spel på våra surfplattor och om man tycker att styrningen av den så kallade virtuella joysticken man använder i många spel är lite för krånglig – eller orsakar för många feta fingerfläckar på skärmen – så kan man investera ett par kronor i Logitechs Joystick for iPad, som sätter en fysisk knapp över den virtuella joysticken. Den sitter fast med två sugproppar och även om allt ser lite mystiskt ut så fungerar det faktiskt helt lysande. Vi har provat själva och styrningen blir faktiskt en hel del mer exakt med den fysiska joysticken, eftersom man av naturliga skäl känner sina egna rörelser bättre när man flyttar ett föremål som ger ett visst motstånd.

Att det sedan finns fler och fler spel som uteslutande styrs med hjälp av gyroskop och accelerometer, där man inte kan använda Logitechs joystick, är en helt annan sak.

Logitech Solar Keyboard Folio

1 200 kr I www.logitech.se 
Passar till iPad 2, iPad 3, iPad 4

Den dyraste produkten som omnämns i denna artikel kan faktiskt spara pengar åt dig. Med Logitechs Solar Keyboard Folio behöver du nämligen inga batterier och ditt vägguttag kommer att samla damm. Den här laddas nämligen med hjälp av en solpanel på lockets framsida. En dag i solen är allt som behövs för att det integrerade tangentbordet ska fungera i flera dagar. iPaden placeras i en ficka på insidan av skyddet och på motsatta sidan sitter det integrerade tangentbordet. Surfplattan kan sättas i två olika vinklar. I arbetsläget befinner sig iPaden alldeles bakom tangentbordet i en ergonomiskt bra vinkel. I underhållningsläget sitter iPaden så att nedersta raden på tangentbordet går att använda och knapparna har dubbla funktioner så att de kan starta och stoppa en film, spola framåt och bakåt samt höja och sänka ljudet. Smart.

Själva tangentbordet är inte jättestort men knapparna sitter på bra avstånd från varandra, har bra slaglängd och allting känns robust och solitt. Skalet stöder iPadens automatiska av/på-funktion så att skärmen slocknar när locket fälls ned, och även om man släpar runt på iPad, solceller och inbyggt tangentbord så känns Solar Keyboard Folio varken för tjock eller för tung. Designen är också läcker och enkel, med en yta av konstläder och en diskret, gråfärgad innersida.

Vår enda negativa kritik är faktiskt att skyddet inte har någon låsmekanism som håller locket stängt när man fällt ner det. Det är en underlig konstruktion Logitech har valt, som är en smula irriterande när allt annat är så välgjort.

Logitech Tablet Keyboard for iPad

500 kr I www.logitech.se 
Passar till iPad, iPad 2, iPad 3, iPad 4

Om du bara ska ha ett tangentbord till din iPad så är Logitech Tablet Keyboard for iPad kanske det bästa alternativet. Tangentbordet har ett skyddande fodral som också fungerar som stöd för iPaden när det används. Sedan fälls fodralet ut och ställs upp och ned så att iPaden har något att luta mot, och en liten ”hylla” av blå plast håller fast den. Hyllan är justerbar så att iPaden kan stå i precis den vinkel som passar dig bäst.

Tangentbordet är precis så stort att det går att använda längre stunder. Det kopplas till iPaden med bluetooth, vilket tar två sekunder. Sedan är det bara att knappa igång. Tangenterna sitter på bra avstånd och slaglängden är också bra. Rent ergonomiskt går det med andra ord inte att klaga på Logitechs surfplattetangentbord. Som, när det inte används, passar i fodralet som ingår så att allting är smidigt att ha med sig överallt.

Enda klagomålet från vår sida är att det hela – i synnerhet lådan – känns väldigt plastigt. Robust och absolut med hög byggkvalitet, men inte vare sig läckert eller exklusivt.

Targus Versavu

300 kr I www.targus.com 
Passar till iPad 2, iPad 3, iPad 4

Det här fodralet är fullproppat med funktioner och verkar vara ett bra köp vid första anblicken. iPaden sätts i ett eget fack som sitter fast i ett gångjärn som kan rotera 360 grader runt sin egen axel. I gångjärnet är ett stort hål så att man ser Apple-loggan, vilket är en design som Targus till och med håller på att ta patent på!

När fodralet är öppet fungerar det som ett stativ och tre olika skåror på undersidan ger tre olika vinklar. Gångjärnet gör att iPaden kan snurras runt och man väljer själv om den ska vila på kort- eller långsidan.

Trots detta är vi milt sagt inte förtjusta i Targus fodral. För det första är ”fästet” som håller fast iPaden på undersidan gjort av hård plast som kan repa iPadens baksida. Sedan har vi ganska så svårt att förstå poängen med att kunna rotera surfplatten 360 grader runt sin egen axel när skärmbilden ändå kan rotera likadant på egen hand …

När Targus Versavu är hopfälld är iPaden ungefär tre gånger tjockare än den var från början, och ändå får man känslan av att den älskade Apple-prylen inte är särskilt väl skyddad.

Targus skryter med att Versavu stöder den magnetiska av/på-funktionen som styrs av locket till fodralet, men det fungerar inte alls.

Sammantaget tycker vi att Targus Versavi är en besvikelse och inte värd pengarna.

Logitech Ultra-thin Keyboard Cover

800 kr ı www. logitech.se
Passar till iPad 2, iPad 3, iPad 4

Med det här skyddet har Logitech verkligen lyckats med ett genidrag. Det är gjort som en trogen kopia av iPadens aluminiumbaksida (och är också gjort av aluminium) och hakas fast på sidan av iPaden med hjälp av en magnet, på samma sätt som Apples egen Smart Cover. Det betyder naturligtvis att när ”locket” är stängt så täcker det precis iPadens skärm. Å andra sidan ser allting ut som en liten anteckningsbok, helt av aluminium. Verkligen en läcker och genomtänkt design.

På insidan av Logitech-skyddet sitter ett litet tangentbord som ansluts till iPaden med bluetooth. Vill man arbeta med tangentbordet behöver man bara ta bort iPaden från magnetfästet och sätta den i en skåra alldeles ovanför tangenterna. Där sitter iPaden fast ordentligt och har en bra vinkel som inte är för lodrät utan passar utmärkt även till längre arbetspass och touch-användning.

Trots sin ringa storlek är själva tangentbordet mycket användarvänligt, med avrundade knappar, bra avstånd mellan tangenterna och bra slaglängd. Dessutom finns en rad särskilda iPad-funktionsknappar som bland annat byter språk, går till startskärmen, låser skärmen, etc. Locket stöder den automatiska av/på-funktionen.

iPad plus tangentbord är inte mycket tjockare än med Apples eget Smart Cover. Och så får man ett exklusivt utseende som passar perfekt till Apples estetik.

Ska du ha ett kombinerat tangentbord/fodral till din iPad kan du knappast göra ett bättre köp än Logitechs Ultrathin Keyboard Cover!

Varje sann Tolkien-fantast avfärdar antagligen sådan kritik som surmulen okunskap, men det bör påpekas att undertecknad var (och är) ett stort fan av Sagan om Ringen-trilogin, som med ett litet undantag av sista filmen var ett enastående äventyr om den klassiska kampen mellan det goda och det onda, utspelat i en fascinerande tid med säregna karaktärer och otroliga specialeffekter. Allt berättas på ett dramaturgiskt utvecklande och spännande sätt, om än en smula (onödigt) utdraget. Fans och de som känner till trilogin kommer att nicka mycket igenkännande åt ”Hobbit” – lite väl igenkännande, tycker vi.

Tidsmässigt befinner vi oss 60 år innan trilogin utspelas och själva handlingen berättar om hur det egentligen gick till när den blyge och hemkäre Bilbo fick tag på Ringen. Tillhör du dem som tyckte att Sagan om Ringen bara var 9 timmars ändlöst vandrande mot Mordor så kommer antagligen Hobbit att kännas som en väldigt segdragen historia, för här presenteras vi för närmare tre timmar meningslös vandring mot – ingenting! Bortsett från att väldigt mycket av tematiken och essensen från Sagan om Ringen återanvänds en gång till.

Allt börjar med att Gandalf (ett kärt återseende av den fantastiske Ian McKellen) bjuder in en brokig skara dvärgar för att planera hur de ska ta tillbaka sitt land – ett land som för många år sedan ockuperades av den blodtörstiga draken Smaug. Redan första timmen snubblar Jackson och hans team ordentligt. Vi får möta ett gäng mer eller mindre knasiga typer, de flesta verkar vara på rymmen från något mentalsjukhus – en av dem är misstänkt lik Obelix, fast uppenbarligen med en mindre hjärna. De tränger sig på hos Bilbo och pratar strunt (läs: bullshit) i nästan en halvtimme, med det ena skämtet mer infantilt än det andra, och utan att det för filmen framåt alls. Vi kommer aldrig igång, det enda syftet är att underhålla dem som är under 10 år! Vad är det egentligen som är tänkt ska engagera och fängsla oss här?

Fortsättningen är dock inte riktigt lika illa fast karaktärerna är överdrivna och utan ett uns av de personligheter som Aragorn, Boromir, Arwen och Frodo hade. Här är det bara Bilbo (i en mycket lyckad tolkning av Martin Freeman) och Gandalf som överhuvudtaget väcker vår nyfikenhet, alla andra är överflödiga och/eller irriterande utfyllnad. I synnerhet dvärgkungen känns mest som en parodi och Richard Armitages skådespeleri präglas av pinsamt överspel och klyschor samtidigt som han stirrar tomt ut i tomma intet.

Om man bortser från en i huvudsak barnslig/barnvänlig historia, tomma och intetsägande karaktärer och avsaknad av handling så är den främsta bristen att filmen saknar driv framåt och att scenerna dras ut i det oändliga. Det gäller särskilt den otroligt långa stridsscenen inne i berget. Småkul till en början, men efter ett tag bara platt och tråkig.

Sammantaget är Hobbit en fantastiskt spektakulär och snygg visuell kuliss, men bakom de glamorösa kulisserna finns bara ett stort tomrum. Den haltande dramaturgin, den ihåliga plotten och den alltför långa speltiden ger inte mer än två fattiga stjärnor. Se heller Sagan om de två Tornen en gång till.

Om vi hade haft en betygsskala från 1 till 7 så hade Hobbit definitivt fått en sjua för sin osedvanligt fantastiska ljud- och bildkvalitet. 3D-effekten och bildkvaliteten är av en helt annan värld! Filmen presenteras med en skärpa och naturliga rörelser som vi aldrig sett på film förut. Ljudspåret är så innehållsrikt, detaljerat och exakt att vi sitter och flinar belåtet i soffan åt hur bra allting låter!

Bonusmaterialet är långtifrån lika omfattande som till Sagan om Ringen-utgåvorna, men å andra sidan lär det garanterat komma minst en specialutgåva av Hobbit så småningom. Vi får trailers, location och 10 minidokumentärer (sammanlagt lite över två timmar) om allt från 3D-filmningen till studiobesök och världspremiären. Helt okej, men ingen höjdare.

Michael Hollesen från Klutz Design visade förutom de små men läckra elektronikprodukterna från Bakoon som han distribuerar, även sin senaste variant av det läckra hörlursstativet – nu helt klätt i läder.

Jörgen Wahlsberg från Supra visar den nya platta kabeln Flat 1.6, som är enkel att montera och kan tejpas fast med en medföljande övermålningsbar tejp. Billigt är det också!

Hos Hegel slog man naturligtvis på trumman för HD25, som bland annat vi lovordat i spalterna. Hegel har under de senaste par åren fått ett siktigt fint rykte även internationellt och har manifesterat sig som ett märke att verkligen räkna med bland kvalitetstillverkare. Anders Erzeid  från Hegel noterar i bakgrunden att han kommer med på bild tillsammans med konstruktören Bent Holter.

Mats Andersen från DLS vägrar att le på bilder. Annars hade han all anledning framför den nya superfräcka högtalaren, som i likhet med alla högtalare från DLS är konstruerade för väggplaceringen. Designen här är gjord av Bo Kristensen, känd från tidiga Primare, BOW och en massa annat, en man med känsla för att få det snyggt. Mats berättade för övrigt att han köpt tillbaka rättigheterna till brandet QLN, det märke han en gång startade men sålde för nu rätt många år sedan. Vi kan säkert vänta oss nytt på den fronten så småningom.

Ny Coltrane från Marten Design. Coltrane Tenor heter den, har spännande nyutvecklade element från Marten i samarbete med Acutone och betingar ett pris på 59.900 euro. Som vanligt hade man fått till riktigt bra ljud i sitt rum, tack vare akustikreglering med strategiskt utplacerade vingar från Svanå.

The Finnish Statement kallade man det, ett rum med enbart finska produkter med högtalare från Pen Audio, klass-D elektronik från Apoll Acoustics och kablar från  Graditech. Dessutom hade man ljudabsorbenter från finska Konto Acoustics. Okej, här fanns även ett par apparater från EAR Yoshino, så helt finskt var det ändå inte.

Danska Gato fick applåder för deras osedvanligt fräcka inredning med tv-brasa, ved och allt. När nu cd-spelaren äntligen blivit färdig kan man presentera en komplett line-up med även flera högtalare på programmet.

Finska studiohögtalarexperten Genelec visade upp sin nya utmärkta G-serie som är specialframtagen för hemmabruk. Jag fick lov att höra alla högtalarna från liten till stor med samma musik och kan konstatera att familjelikheten är slående. Men i princip är det faktiskt samma grundkonstruktion som bara ökar i storlek. Test är på gång!

Hans-Ole Vitus och hans Vitus Audio hade kopplat till de synnerligen välljudande estniska Estelon-högtalarna. Förstärkarna är en världspremiär, firmans top-of-the-line  Master Piece slutsteg.

Hos finska Amphion lekte man med mönster och färger på sina högtalare…

… men inte bara det. Amphion hade besök av skivproducenten Dirk Sommer, som gav exempel på AAA inspelningar med sångerskan Inga Rompf (riktigt bra jazztolkningar av rocknummer från en rocksångerska!) mixade på Amphions högtalare. Anssi Hyvönen från Amphion har en mission som går ut på att musiken alltid kommer att låta bäst i slutänden om det man hör vid inspelningen också är det som kommer ut ut producentens högtalare.

Den här skapelsen, Zero 1, är en helt aktiv högtalare från den tyska hornspecialisten Avantgarde Acoustics. Vad gör den bland skandinaverna? frågar sig säkert vän av ordning, Jo, det är Thomas Holm från Holm Acoustics som ligger bakom hela konstruktionen med digitala processorer, d/a omvandlare och förstärkning. En sorts gårdagen möter morgondagen, om ni vill. Thomas var mäkta stolt över sitt verk och den lilla provlyssning jag fick var våldsamt imponerande. Högtalarna kommunikerar med varandra via radiolänk och det enda som egentligen krävs är en digitalsignal in till styrhögtalaren, till exempel via Airport Express.

Johnnie Bergmann har efter flera förfrågningar även börjat sälja sin läckra luftlagrade tangentialtonarm separat, hans ljudlösa och snyggt inpackade pumplösning medföljer som tur är.

Engelholm Audio spred högtalarvälljud i två rum. Här tillsammans med visuellt uppeseendeväckande elektronik från Auris Audio.

Aurelias starke man Antti Luohivaara med den lilla nykomlingen i sortimentet Aniara. Test är på gång av denna lilla kanonhögtalare!

Dynaudios nya Excite-högtalare verkar vara en osedvanligt lyckad lösning. I varje fall lät det så i deras demorum.

Skaffar du en WW Touareg kan du komma att njuta av denna synen på din ljudanläggning. Dynaudio ligger bakom det hela.

Läckert lackade Fazon-högtalare var publikmagneter hos Dali. Inne i rummet spelade man på den suveräna Epicon 8.

Dynaudio-högtalare stod lite överallt. Här har Evidence Platinum parats ihop med tungviktare från brittiska Chord.

Björn Bengtsson är numera chefsdemo-man för den amerikanska kabelfirman Nordost. Här är han i berättartagen om firmans nya Valhalla 2 kabelserie.

Søren Hartvig visar sin nya ”lilla” skivspelare Hartvig TT placerad på en Hartvig Master Reference Platform för en intresserad skivspelarfantast. För båda produkterna handlade det om världspremiär.

Raidho-konstruktören Michael Børresen med sin nya ”baby”, Raidho D1 med bland annat ny diamantdiskant. Mycket spännande, säger jag som skarpt gillar modellen C1.1.

Mer från Engelholm Audio, här tillsammans med Straussmann elektronik – ett märke som är helt nytt för mig.

Mark Johannesen tillverkar kablar, syns det? Märket är ZenSati och här ligger kablar för mer än mitt hus och min bil tillsammans – minst!

I år fick äntligen de magnifika rörförstärkarna The Lars visa vad de kan tillsammans med högtalare från Tune Audio. Timo Engström berättade att det mycket snart även kommer ett försteg från firman.

Bibachord är en svensk kabel gjord av Fredrik Berefelt med en unik konstruktion och spännande material.

I en av hallarna var Densen på plats och visade sina produkter i både påklätt och avklätt tillstånd.

Den tyske Copland-distributören kunde bland annat visa CTA506, firmans 2x90W rörslutsteg.

Gryphon hade laddat upp med det senaste – och bästa som firman kan prestera. Nästan allt de producerar går till fjärran östern. Där har man bättre råd med dyrgriparna.

Ortofon hade burat in hela sott sortiment – det här är bara ett litet utsnitt – med pickuper i glasmontrar, förmodligen för att inte alla pillfingrar skulle få fritt spel. En snygg och inte minst imponerande display med toppmodellen Anna i spetsen kunde beskådas.

Audiovectors nya trådlösa aktiva lösning drog både blickar och öron till sig. Den eleganta och välljudande elektriska lösningen kommer från Oplaum och du kan uppgradera alla Audiovector-högtalare som är yngre än 10 år till det nya konceptet.

Jämfört med flaggskeppet Xperia Z är ZR lite mindre och lättare. om än något tjockare. Skärmen är mindre och inte lika högupplöst men använder fortfarande Mobile Bravia Engine 2 för bättre kontrast. Opticotrast-panelen ska också göra det lättare att se skärmen i solljus. Minnet är fortfarande på 2 GB men lagringsutrymmet är minskat till 8 GB. Det kan dock utökas med uppåt 32 GB genom att stoppa i ett minneskort.

Annars är mycket sig likt med en 1,5 GHz Snapdragon S4 Pro processor, Android 4.1 och en 13 Mp kamera. Den använder sig av Sonys bakbelysta Exmor RS for Mobile sensor med HDR-läge både för foto och filmning. Om den är lika bra som i Xperia Z så kan vi vänta oss bra bildkvalitet.

Förutom att den den är dammskyddad är den även vattentät ned till 1,5 meter i 30 minuter enligt IP58-standarden.

Sony Xperia ZR kommer i färgerna svart, vitt, rosa och ”mint”.

Operativsystem: Android 4.1 Jelly bean
Skärm: 4,6 tum 1280 x 720 TFT
Processor: 1,5 GHz quad Snapdragon S4 Pro
Minne: 2 GB / GB + micro SD
Kameror: 13 Mp + VGA
Trådlöst: 4G LTE, WLAN, BT 4.0, NFC
Storlek: 131,3 x 67,3 x 10,5 mm
Vikt: 138 gram
Batteri: 2300 mAh, 13 h samtal, 520 h passningstid

Sony Xperia ZR släpps i sommar till ett ännu okänt pris.

www.sonymobile.com

I samband med detta släpper man även ett nytt stereo Bluetooth headset med inbyggd FM-radio och OLED-skärm – SBH50.

SPA23, som Lars Pedersen står med på bilden, heter den nya surroundprocessorn med firmans helt nya videoboard. 5 HDMI in och två ut ger stor flexibilitet. Det finns en mycket logisk on-screen meny via HDMI men den går även att ställa in via apparatens front. Maskinen kan skalera upp till 1080 HD-upplösning och dessutom finns en pass-through funktion för 3D-kodade signaler från en 3D-spelare. Priset hamnar på 4000 euro.

www.primare.net

HTC One är en sådan godbit – här handlar det inte bara om en ännu en produkt i mängden, utan om ett läckert stycke industriell design. Den är faktiskt så snygg att vi knappt kan låta bli att pilla på den utan att få ett drömskt uttryck i ansiktet …

Det hör alltså till historien att vi inte låta bli att ha en smula positiva förutfattade meningar när vi nu ska göra vårt allra yttersta för att recensera HTC One helt objektivt enligt alla konstens regler. Fast rent subjektivt är det kärlek vid första ögonkastet. Vi kan gilla den med hjärnan, men vi älskar den med hjärtat.

Mer än 3 timmar
Att designen är fängslande är ingen slump – HTC har lagt ner åtskilliga mängder blod, svett och tårar på utvecklingen av den här smartmobilen. HTC One är gjord av ett enda stycke aluminium, urfräst och tillskuret av CNC-maskiner i en process som tar mer än 3 timmar per enhet. Unibody-skalet förstärks sedan av polykarbonat längs sidorna och skärmen täcks av stenhårt och repfritt Gorilla Glass 2 som helt saknar fogar och kanter och går ända ut till kanten av aluminiumskalet. Baksidan är svagt välvd – den så kallade ”kudd-designen” – så att telefonen är en aning tjockare i mitten än ut mot kanterna, och det gör att den ligger perfekt i handen och känns tunnare än den är. Tack vare effektiv design har HTC fått plats med en skärm på rymliga 4,7 tum, trots att telefonen inte känns särskilt mycket större än en iPhone 5 och dess 4-tumsskärm.

Konstruktionen innebär också att det är omöjligt att komma åt telefonens innanmäte på något sätt. På detta område liknar HTC One rivalerna iPhone 5 och Lumia 920, som inte heller tillåter att man byter ut batteriet eller utökar minnet med microSD-kort. Å andra sidan finns HTC One i versioner med både 32 och 64 GB minne. Dessutom utlovar den splitter nya Snapdragon 600-processorn en betydligt lägre strömförbrukning än S4 Pro-processorn som sitter i många Android-konkurrenter.

Bildkvalitet
HTC One har som sagt en 4,7 tum stor skärm och vi uppskattar faktiskt att den inte är större. Sonys och Samsungs flaggskepp skryter med 5-tumsskärmar med full HD-upplösning (1080 x 1920 pixlar), men den upplösningen lyckas HTC klämma in på 4,7 tum. Det innebär att HTC One har den högsta pixeltätheten (ppi) av alla mobiltelefoner som finns på marknaden just nu, och dessutom är den lite enklare att hantera med en hand än 5-tumskolosserna.

Att pixeltätheten är högre på HTC One (468 ppi) än på Sony Xperia Z (440 ppi) är dock bara en teoretisk fördel, man får ha väldigt god syn för att se skillnaden med blotta ögat.

Desto väsentligare är att vi tycker att HTC-skärmen är bättre än Sony-konkurrentens. Detta är helt enkelt den bästa skärmen vi har sett någonsin på en smartmobil, med knivskarpa bilder och gnistrande färger. Synvinkeln är också bättre än på Sony Xperia Z.

Kamera
HTC One har imponerande specifikationer på alla områden, så vi blir misstänksamma när vi konstarerar att kameran bara har ynka 4 megapixlar – åtskilligt mindre än konkurrenterna.

Men faktum är att det räcker gott, upplösningen är ett medvetet beslut från HTC som satsat på en större bildsensor med bättre ljuskänslighet än vad man brukar hitta i mobilkameror – enligt HTC fångar sensorn upp hela 300 % mer ljus än konkurrenterna, fast den uppgiften har vi naturligtvis svårt att bekräfta eller bestrida.

I praktiken verkar HTC One dock leverera varorna. I synnerhet på kvällen i dålig belysning blir bilderna betydligt bättre än med Sony Xperia Z, som vi använde som referens. HTC-mobilen passar också utmärkt för att ta makrobilder, till exempel närbilder av mat (som ju är en klassiker på Facebook). Allt ser så fräscht och aptitligt ut att man blir sugen att stoppa in handen i bilden och börja smaska i sig godsakerna.

Det är först när vi zoomar in nära i motivet som bilderna visar sina begränsningar när det gäller upplösning, men det uppväger kameran för genom att ha bättre kontrast och fler detaljer. Den  ska också ha beröm för sin blixtsnabba slutare. Däremot är vi inte särskilt imponerade över ”HTC Zoe” som är en kamerafunktion som tar bilder som i själva verket är små filmsnuttar med ljud. Visst är det coolt att telefonen själv klipper ihop ”Zoe-bilder” till små filmer, men när det gäller kreativa kamerafunktioner når den inte upp till Nokia Lumia 920, som är vår referens på området.

Ljud
Å andra sidan har vi inte testat någon mobil som låter bättre än HTC One. Att HTC satsar på ljud är ingen nyhet – Beats Audio och allt – men HTC One är utrustad med stereohögtalare och en särskild förstärkare. HTC kallar det för ”BoomSound” och ljudet håller vad det lovar. Telefonen låter briljant, inte bara med hörlurar utan de inbyggda högtalarna spelar också imponerande högt och rent.

HTC One är utrustad med IR-sändare (som sitter i av/på-knappen) som kan styra TV:n (Sense-TV) men den funktionen har vi inte kunnat testa eftersom den inte är optimerad för den svenska marknaden ännu.

Användning
HTC:s nya startskärm kallas för BlinkFeed. Den påminner närmast om en blandning av de dynamiska panelerna i Windows Phone 8 och den populära Flipboard-appen. Man väljer själv olika innehåll, till exempel olika sociala nätverk, nyhetsmedier och annat, som dyker upp i en ”feed” som består av olika stora rutor (”Blinks”). Tillsammans utgör de ett slags rulle med dynamiskt innehåll man kan bläddra fram och tillbaka i.

BlinkFeed är visserligen en fin funktion men det är irriterande att HTC tvingar oss att använda den genom att göra den till startskärm som standard (vilket dock går att ändra på). Och så saknas det svenskt material som stöder funktionen, när det gäller exempelvis nyheter får man tills vidare nöja sig med de internationella varianterna som HTC samarbetar med.

BlinkFeed är en del av Sense 5.0, HTC:s eget gränssnitt som ligger ovanpå Android-operativsystemet. HTC One är den första mobilen som har version 5.0 och den största skillnaden mot tidigare versioner av Sense (och i övrigt mot standardversionen av Android) är att HTC One bara har två navigeringsknappar: Hem och Tillbaka. Den tredje knappen, menyknappen, har försvunnit. Detta kommer säkert att verka förvirrande för en del garvade Android-användare, men vi gillar det nya gränssnittet som på många sätt och vis har blivit enklare och mer överskådligt.

Prestanda
Här går det undan! Vilka operationer vi än utsatte HTC One för så gick det på nolltid. Om det uteslutande beror på Snapdragon 600-procesorn eller om det är förbättringar i mjukvaran som gör nytta är svårt att avgöra – troligtvis är det en kombination – men faktum är att HTC One har en blixtsnabb och felfri användarkänsla, helt befriad från smålagg och andra irritationsmoment. Till exempel startar telefonen på mindre än 5 sekunder när den är helt avstängd, vilket är det snabbaste vi har varit med om med någon smartmobil. Läckert.

Tekniska tester bekräftar våra subjektiva intryck. HTC One får hela 2641 poäng i Geekbench, vilket är det bästa resultatet vi har sett någonsin. Som jämförelse får Xperia Z 2135 poäng och LG Optimus G 2251 poäng.

Webbläsarprestanda ger HTC One 2310 poäng i Browsermark 2.0. Det är något lägre än iPhone 5:s 2446 och Samsung Galaxy S III:s 2408, men inte dåligt alls.

HTC One har 4G/LTE som i den europeiska versionen stöder frekvensbanden 800, 1800 och 2600 MHz. Det innebär att den kan användas i i stort sett samtliga skandinaviska operatörers nät, vilket ju är mycket praktiskt. Vi mätte LTE-hastigheten (med Speedtest.net från Ookla) och där klarar sig HTC också fint med en nedladdningshastighet (ett genomsnitt efter tio mätningar) på 62,7 Mbit/s och en uppladdningshastighet på imponerande 20,2 Mbit/s.

Vi har inte kunnat göra något tillfredsställande syntetiskt test av batterikapaciteten, men mycket tyder på att Snapdragon 600-processorn från Qualcomm slår föregångarna när det gäller energistyrning. Trots att vi pressade HTC One hårt och utsatte den för massor av filmvisning, långa samtal och LTE-surfning så lyckades vi inte få den att köra slut på batteriet. Inte ens med långa dagars testande.

Slutsats
HTC One träffar oss rakt i hjärtat och är så läckert och exakt byggd att den hör hemma på en utställning om industridesign! Skärmen på 4,7 tum har full-HD-upplösning och den högsta pixeltätheten (468 ppi) vi har skådat på någon mobiltelefon. ”Ultrapixel”-kameran tar läckra, skarpa och kontrastrika bilder och när det gäller ljudet så låter HTC markant mer potent än konkurrenterna.

Det nya Sense 5.0-gränssnittet bjuder på många fina finesser men det som lyfter användarupplevelsen allra mest är framför allt HTC:s grymma prestanda. HTC One är faktiskt den snabbaste telefonen vi har testat någonsin, vilket inte precis blir sämre av den långa batteritiden och stödet för LTE/4G.

Vi tvekar alltså inte en sekund att med både hjärtat och hjärnan kröna HTC One till den nya Android-kungen!