annons
annons
annons
annons

Mer av samma

Rogue One: A Star Wars Story

Första spinoff-filmen från Star Wars universum levererar varorna, men inte mer.

annons

När självaste filmimperiet av alla filmimperier, Disney Group, langade upp 35 miljarder till det skäggiga ”vuxen-barnet” George Lucas 2012, lovade de två saker: de skulle inte ”Disney-ifiera” Star Wars och de skulle göra en uppsjö av filmer, inklusive spinoff-serier på löpande band.

Musse Pigg
Med eftertankens kranka blekhet kan vi konstatera att ”Musse Pigg” har hållit båda sina löften. Star Wars har verkligen inte förvandlats till ofarlig familjeunderhållning vars enda mål är att tillfredsställa alla (Star Wars: Episode VII – The Force Awakens var faktiskt den bästa filmen i sagan på 35 år!), tvärtom har de anställt hängivna fans med respekt för det förflutna att regissera och serverat en mer vuxen och mörkare version av rymdäventyret. Och tack vare alla potentiella parallellhandlingar kan de nu presentera helt nya karaktärer.
Om Disneykoncernen har låtit Star Wars mer eller mindre leva sitt eget, självständigt liv under Musse Pigg-paraplyet så har de tagit vara på arvet och stämningen efter Lucas. När George Lucas omdefinierade science fiction-genren 1977 och skapade en av tidernas mest inkomstbringande filmserier så skapade han samtidigt ett mångfasetterat universum med en mängd karaktärer och potentiella parallellhistorier. Lucas är inte längre inblandad i Star Wars, men hans ande vilar över de nya filmerna också.

 

https://www.youtube.com/watch?v=frdj1zb9sMY

Hyllning till det förflutna
Nej, det är sant att vi inte för möta de kända och kära karaktärerna från den ”riktiga” Star Wars-serien, men Rogue Man är i mångt och mycket en film som kommer från ingenstans och står på helt egna ben. Vi befinner oss, naturligtvis, i samma universum och handlingen, visserligen med mängder nya och okända karaktärer, utspelas mellan filmen tre och fyra i Star Wars-sagan. Huvudhandlingen och russinet i kakan är att vi äntligen får veta varför det var så löjligt enkelt att spränga Dödsstjärnan i A New Hope (1977).
Huvudpersonen är den tuffa pojkflickan Jyn Erson (strålande porträtterad av Felicity Jones), som i jakten på – och försvaret av – ritningarna till Dödsstjärnan får med sig ett brokigt gäng vigilanter, tuffa upprorsmakare och gerillakrigare. Gänget är ständigt på flykt undan imperiets trupper och tar oss med till många olika platser i en galax långt, långt borta.

Politiskt korrekt
I Rogue One möter vi karaktärer från varenda etnicitet på jorden. Garanterat medvetet och säkert beslutat av Disneys mäktiga marknadsföringsavdelning för att täcka in en så stor global marknad som möjligt, men det känns lite väl uppenbart och konstruerat.
Däremot är det ett intressant gäng som ska försvara ritningarna, fast historien plågas lite för ofta av oklart fokus genom att det är för många huvudpersoner inblandade och onödigt många parallellhandlingar som ska berättas.
Filmens svagaste punkt är den oftast så stabile Forest Whitaker. Som Saw Gerrera (Che Guevara, anyone?), har han slagits mot det onda imperiet i en evighet, men känns som en åldrande dåre med den ena mer osammanhängande och babblande dialogen efter den andra. Tanken är att han ska ta Jyn under sina vingar, men han blir mer parodisk än en mystisk och tung soldat. I andra änden av skalan får vi en fantastisk prestation av Ben Mendelsohn (Bloodline) som spelar rollen som den onde imperiemannen Kennic med bravur och inlevelse. När han dyker upp på filmduken händer det saker och ting och vi får tillbaka den gamla fina känslan från 1980-talet.

Visuell njutning
Gareth Edwards (regissör) har fått ganska så fria tyglar att göra sin vision av Star Wars-sagan och med den eminente Greig Fraser bakom kameran trollar de fram den ena imponerande scenen efter den andra – i en film där live-scener i stort sett glider över sömlöst i alla digitala effekter.
Rogue One är nog den minst science fiction-aktiga Star Wars-filmen hittills, handlingen och det visuella uttrycket drar snarare mot ”vanlig” gerillaupprorsfilm på jorden som ”av en slump” även har rymdskepp, ljussablar och stormtrupper. Det klär verkligen den lite grova stilen och stämningen, men tar samtidigt bort lite av magin och förvandlar Star Wars till en mer ordinär actionfilm.

Mer av samma sak
En visuellt snygg film, med många fina actionscener och (lyckligtvis) lite mörkare stämning än vad som är normalt för Star Wars – men själva handlingen är för enformig och långrandig, nästan tråkig ibland. Tempot är högt nästan hela tiden, men det händer inte så mycket.
Det handlar fortfarande om den klassiska kampen mellan gott och ont (upproren som försöker bekämpa en nazistregim), men vi får en bestämd känsla av att ha sett allting förut. För att vara en innovativ parallellhistoria tar handlingen tyvärr en del konventionella svängar, på det här området var The Force Awakens faktiskt en friskare fläkt. Men jösses, betraktad som en ”vanlig” action-blockbuster håller detta mer än nog, fast med Star Wars-mått mätt hamnar inte Rogue One på mer än 4 stjärnor.
Tyvärr har Disney ännu inte hoppat på 4K-tåget ännu, så vi får nöja oss med att ”bara” uppleva filmen i Full-HD på Blu-ray. Med det sagt så är det verkligen en imponerande bild de lyckas pressa fram ur Blu-ray-formatet! Rogue One är digitalt filmad och har en vansinnigt hög bildkvalitet, med knivskarp bild, naturliga och bländande färger och ett överraskande bra djup. Surroundljudet (DTS 7.1) är mastodontiskt, härligt, komplext och oerhört detaljerat. Du hör varenda detalj samtidigt som subwoofern verkligen mullrar i häftiga explosioner. Bonusmaterial har hela 11 dokumentärer, men de är bara mellan fyra och nio minuter långa. Vi skriker efter en helhetlig bakomfilm.

 

Fakta

Blu-ray
Release: 12 april 2017
Regi: Gareth Edwards
Med: Felicity Jones, Diego Luna, Alan Tudyk, Ben Mendelsohn, Donnie Yen
Genre: Sci-fi
Land: USA
År: 2016
Längd: 2:13

Film
Extra
Ljud
Bild
annons
annons
annons
annons