Recension: Manchester by the Sea

De två bröderna Lee (Casey Affleck) och Joe (Kyle ”Bloodline” Chandler) växer upp i den sömniga småstaden Manchester i New England, en timme norr om storstaden Boston. I vuxen ålder upptäcker familjen att Joe lider av en obotlig hjärtsjukdom, en sjukdom som innebär att 40-åringen har max 5-10 år kvar att leva.

Den introverte Lee lever i bitter ensamhet och försörjer sig som överarbetad vaktmästare i en av Bostons mest slitna stadsdelar och bedövar livets obehag med att dricka öl och slåss på nätterna. Han rycks ur sin obekväma tillvaro när brodern dör och han utses till förmyndare för sin 16-årige brorson. Men han kan återvända till småstaden och klara av allt det obehag det medför?

Kenneth Lonergan regisserar sin tredje långfilm med Manchester By the Sea, annars är han mest känd som manusförfattare, bland annat till The Gangs of New York. Den här gången är han både manusförfattare och regissör, ​​och serverar ett synnerligen starkt mänskligt drama om personer som handskas med bottenlös sorg och som nästan inte orkar fortsätta leva. Detta är en lågmäld film, utan yviga gester eller effekter, och som toppas av exceptionellt stark skådespeleri där Casey Affleck är i en klass för sig.

 

Affleck vann för övrig, och mycket välförtjänt, en Oscar för bästa manliga huvudroll. Han har tidigare gjort suveräna roller i filmer som Jesse James, Gone Baby Gone och Interstellar, men i Manchester är han enastående som den komplexe och hårt prövade mannen med en mörk hemlighet. Filmen har en fin dramaturgi med små tillbakablickar som berättar familjens dramatiska historia, ärligt, hårt och naturligt. En film du kommer att minnas länge, både för den starka berättelsen och framför allt för skådespelarprestationerna och den utmärkta, autentiska dialogen. Musiken känns ibland lite väl uppenbart sorgsen och tyngande, men det räcker ändå till 6 skinande stjärnor.

Bildkvaliteten är verkligen slående. Exceptionellt naturliga färger och en skärpa och ett djup som nästan påminner om 4K. Surroundspåret (DTS 5.1) håller också högsta kvalitet, med en fyllig bas, fin surroundmix och kristallklara röster. Bonusmaterialet består av en bra bakomfilm (särskilt intervjuerna), ett intressant kommentatorsspår samt ett par borttagna scener.