Recension: Baby Driver: Fräsch och fräck babychaufför

Indie-regissören Edgar Wright (Hot Fuzz, The World’s End) har satt ihop ett stjärnteam av skådespelare (detta var innan Kevin Spacey betraktades som spetälsk i filmstaden!), skrivit manus själv och regisserat sin lilla drömfilm. Hans mest originella och bästa hittills, fast inte helt felfri.

Filmen utspelas i varma, vackra Atlanta och introducerar oss för über-nörden Baby (Ansel Elgort) som livnär sig som flyktbilsförare för stans hårdaste rånarliga. Ett brokigt gäng som leds av den cyniske Doc (Kevin Spacey) och består av Buddy (Jon Hamm), Darling (Eiza González) och korrupta poliser. Baby har en gammal skuld till Doc och har, trots sin unga ålder, lyckats bli världens bästa bilförare.

Baby pratar nästan aldrig, han lever sitt liv genom sina egenkomponerade spellistor och har speciellt anpassad musik för alla tänkbara händelser. Han har alltid öronpropparna intryckta för att stänga ute den verkliga världen – en effekt som Wright utnyttjar till fullo eftersom han har satt ihop och koreograferat många av scenerna helt efter låtarna. Tufft, originellt och effektfullt!

Biljakterna är häftiga och skådespelarna gör genomgående bra jobb, däremot haltar handlingen för mycket. Det finns för många element som inte hänger ihop och berättelsen som helhet känns inte särskilt trovärdig – och så småningom (ofrivilligt) småparodisk, toppad av genreklichéer. Framför allt känns kärleksförhållandet mellan Baby och Debora (Lily James) oäkta och onaturligt. Men på sina premisser är detta ändå en tuff och underhållande film, vilket räcker till 4 stjärnor.

 

Bildkvaliteten är en besvikelse med tanke på 4K-utgåvan. Betydligt bättre än på Blu-ray, men fortfarande med en hel del brus. Ljudspåret (Dolby Atmos) är däremot i topp och häftigt. Två kommentatorsspår, stillbilder, musikvideo och en rejäl bakomfilm är vad som finns i bonusmaterialet.